och väldiga träd. Ekar och lindar ha stått i utkanterna och
i dalgångarna, björkar och alar kring sjöstränderna, tallar
uppe på de branta avsatserna och granar överallt, där
de ha funnit en nypa jord att växa i. Alla dessa träd till­
sammans bildade den stora skogen Kolmården, som förr i
världen var så fruktad, att envar, som måste fram över
den, bad till Gud och beredde sig på sin sista stund.

Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att
det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan
den blev. Den hade väl en svår tid i början på den kala
berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa
sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grus­
backar. Det gick med den som med mången, som får slita
ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir
färdig. När skogen var fullvuxen, hade den träd, som voro
tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade
till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd
av hårda, hala rötter. Den var ett ypperligt tillhåll för
vilda djur och rövare, som visste hur man skulle krypa och
klänga och smyga för att komma fram genom den. Men för
andra hade den inte mycket lockande. Den var mörk och
kulen, villsam och ovägad, risig och stickande, och de gamla
träden sågo ut som troll, där de stodo med skägg på gre­
narna och mossa på stammarna.

När människor först flyttade till Sörmland och Öster­
götland, växte det skogar nästan överallt, men de, som
stodo i fruktbara dalar och på slätter, blevo snart bort­
röjda. Kolmården åter, som växte på fattig berggrund,
brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre den fick stå
orörd, dess mäktigare blev den. Den var som ett fäste,
vars murar för var dag växte sig tjockare, och den, som
ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta yxan till
hjälp.

Andra skogar få vara rädda för människorna, men för
Kolmården fingo människorna lov att vara rädda. Den var
så mörk och tätvuxen, att jägare och risplockare gång på gång