Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara
hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att
hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad
som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte
hon: »Nu kommer bestämt den, som lille Mats har lovat
att skicka till mig.»

Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig
människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga
öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att
det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den,
som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort
mer än en tvärhand hög. Fastän det var så sent på natten,
var det lika ljust som om dagen, och Åsa såg genast, att
det var samma parvel, som hon och lille Mats hade råkat
ett par gånger, medan de hade vandrat genom landet.
Då hade hon blivit rädd för honom, och det skulle hon
ha blivit nu också, om hon hade varit riktigt vaken. Men
hon hade för sig, att hon ännu drömde, och därför blev
hon lugnt stående. »Jag väntade just, att det skulle bli den
där, som lille Mats skulle skicka för att hjälpa mig att finna
reda på far,» tänkte hon.

Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom
just för att tala med henne om hennes far. När han såg,
att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få
ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle
bära sig åt för att komma till honom.

Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom
upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon
alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att
hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes
värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till
honom, utan bara sprang in och drog hårt igen dörren.
Hon tyckte sig se, att parveln fick ett mycket bedrövat ut­
tryck i sitt ansikte, när hon gjorde så, men hon kunde inte
hjälpa det. Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyn­
dade sig att krypa i säng och dra täcket över ögonen.