att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de
började längta efter mat.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade unggässen
med ömklig röst. – »Vad står nu på?» frågade förargåsen.
– »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko
ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.»
– »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade
förargåsen och gjorde inte något uppehåll, utan fortsatte
som förut.

Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig
att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund,
klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu
kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen
på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga
skulle få lära sig vad de hette. Men när de hade hållit
på en stund med att ropa: »Detta är Porsotjokko, detta är
Sarjektjokko, detta är Sulitelma,» blevo ungarna otåliga
på nytt.

»Akka, Akka, Akka!» ropade de med hjärtslitande röst.
– »Vad står på?» frågade förargåsen. – »Vi får inte rum
med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får
inte rum med flera namn i våra huvuden.» – »Ju mera, som
kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade
förargåsen och fortsatte att ropa ut de märkvärdiga namnen
på samma sätt.

Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att
vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så
mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se.
Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det
ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm
och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om
det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt.
Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren,
hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta
rå fisk, och det tyckte han mycket illa om. Dagarna hade
blivit korta, och det hade allt varit långsamt och tråkigt