— Men innerst inne andra syner drog

förbi din blick, och nya drömmar tog

gestalt av andra dagrars sken omfluten.

Hur skoningslöst och hårt du slog,

en blomma strålande, förföriskt log

— det blåa underlandet höll dig ändå sluten.

Som fåglar svävande på vida vingars prakt

du gav din själ i oavbrutet flöde

och tvang med styrkan av din tankes makt

och skänkte liv åt levande och döde.

Du delade dig ut i smått och stort

— var fanns du själv i detta rika flöde?

Vad är det egnaste du själv har gjort

— var fann du formeln för ditt eget öde?

Den röda tråd som band ditt inre samman

förnams beständigt, om än stundom dold.

Den var ditt uppror emot väld och våld,

mot varje oförrätt en brinnande protest

— du skönhetens och offerviljans präst!

Den var den heliga och heta flamman —

I furors skugga står det slutet, stängt,

med pelare i rader attiskt rena.

Ett nordiskt Erechtheion, sänkt

i egna gåtors tysta djup allena.