kikut i glugg och dörr,

och blyg men ändå trotsig

och rödare än annars

och vackrare än förr.

Och ögats djärfva gnista

bar bud om allt det varma

som spränger alla band,

när alla knoppar brista

och alla bäckar larma

i kvinnosjälens land.

Det var som hela våren

med lärkorna i têten

och sipporna i spåren

och snabb och glad i fjäten

drog ut att fånga mig

och kysste mig och lade

sitt bröst mot mitt och sade: