visste han inte namn på ens och brydde sig inte heller därom. Liknöjt
såg han att det var ystgräs, eller Jungfru Marie sänghalm, som växte
närmast stenen, att det var ögontröst som stod i gräset bredvid.
Längre ner i ängen bildade nyckelblomstren en brokig matta från
mörkaste rött till mildaste gult, men Mattis tyckte inte ens att de
blommorna var så märkliga. Nyckelblomster fanns ju överallt.

För stunden belåten med sin värld lutade Mattis huvudet på sned
och lyddes till den spelande trasten och gökarna som gol i fjärran.
En hackspett trummade i en gammal murken trädstam och svalorna
svirrade i luften. Ett par hjortar gick makligt över ängen och för­
svann i lundbrynet, det prasslade i ett snår och en harpalt stack fram
huvudet. Mattis ömsom lyssnade till fåglalåten, ömsom småsjöng.
Men tystnade så helt tvärt och spärrade upp både ögon och mun i
häpnad: såg han rätt, var det verkligen en skara främmande herrar
som kom ridande fram ur lundbrynet?

Herrar så förnäma i kläder och later att Mattis först fick den
vilda tanken att det var kungen själv som kommit till landet med sitt
jaktfölje. Fast ingen bar några bössor, inga jakthorn hade heller
hörts, inga drevkarlar och skogvaktare hade hojtat i skogen. Mattis
gnuggade sig i ögonen och såg upp på nytt: jo, de främmande fanns
kvar, det var ingen synvilla då. Och var det nu inte kungen själv så
nog var det herrskapsfolk, alltid. Trekantiga hattar, granna rockar,
som satt åt i midjorna, skor med blänkande spännen. Den som red
främst i skaran var dock enklare klädd än de andra, han bar endast
en slät skinnrock, uppknäppt nu i sommarvärmen. Likafullt var det
ingen tvekan om att han var den som var anföraren och ledaren, det
var något visst med honom, det kunde inte ens Mattis undgå att mär­
ka. Ändock var han inte särskilt reslig till växten, inte heller hade
han något befallande sätt, men han var rask i rörelserna och tycktes
sprudla av liv. När han nu red ut på ängen höll han med ens in häs­
ten och ropade till av glädje och häpnad. För ett ögonblick stirrade
han hänförd på alla nyckelblomstren som om han inte vågat tro vad
hans ögon visade honom. Sedan gled han snabbt av hästen, skyndade
fram mellan alla örterna, böjde sig ned, plockade en blomma här och
en där, blev stående med dem i handen och tycktes se med stor för­
undran på dem.