nade utanför saktade sig mitt hjärta och en stöt
kändes i magen. Skulle det stå något som jag inte
kunde vara med på? Och tvingades jag då söka
min kollega med plågsam kontrovers som följd?
Det hände ej ofta ty Sven-Erik Larsson respekte­
rade alltid våra överenskommelser och gjorde säl­
lan något överilat. Men det förekom att han skrev
sådant som han kanske inte hade klart för sig såra­
de mig. Ibland fick jag intrycket att han följde
dåligt med vad hans kamrater skrev.

Den 2 maj 1967, då jag just kommit hem ifrån
Wien, hade jag skrivit en motrot till dagen därpå
med anledning av att Svenska Dagbladet över näs­
tan hela första sidan hade rubriken ”Flagga skän­
dad i Stadionskandal”. Det var Förenta staternas
flagga som kastats till marken under förstamajde­
monstrationerna, vilka var riktade mot dödandet i
Vietnam och militärjuntans förtryck i Grekland.
Jag gycklade över att det i Svenska Dagbladet var
den skändade flaggan som var skandalen och inte
de barn som brändes till döds i Vietnam. Min
ironiska slutkläm lydde: ”Människan är förgänglig
men flaggorna består. Låt människorna dö så flag­
gorna får leva!”

Nu upptäckte jag, då jag läste korrekturremsor­
na, att Sven-Erik Larsson skrivit ett mellanstick
där han talade om busfasonerna på Stadion och vi
skulle alltså i morgondagens tidning på ledarsidan
ta avstånd från tankar som en av tidningens chef­
redaktörer framförde på kultursidan.

Jag ringde tidningen, sa till att pressläggningen