folket ej borde förödmjukas genom att kontrolle­
ras av en jude.

Jag såg strax med mildare blickar på Kaj Bon­
nier. Hur han behandlades den gången kastar ett
ljus över en mörk zon i vår historia. Vi har inte
haft någon uppgörelse med svikare och anpass­
lingar under kriget. När freden kom fanns det
många svenskar som firade den som hörde vi till
segrarna. Rolfs berättelse kom mig att minnas en
episod i mitt eget liv.

Jag har nämnt att jag i december 1939 deltog i
propagandakampanjen för Finland och blev re­
daktör för Svenska frivilligkårens tidning med
Rovaniemi som utgivningsort. Då den hårda fre­
den kom gav jag ut ett sorgkantat specialnummer
som uttryckte en i kåren förhärskande förtvivlan.

Det numret fick jag betala för. Då jag häftigt
angripit svenska samlingsregeringen beslagtog po­
lisen tidningen vid svenska gränsen. Flertalet
svenska tidningar — Torgny Segerstedt i Handels­
tidningen var ett undantag — tog avstånd från mig.
Jag hade våren 1939 börjat ett medarbetarskap i
Dagens Nyheter och var inställd på att bli Bo
Bergmans efterträdare som lyrikanmälare. Men
DN hade hårt bundit sig till regeringens politik
och Leif Kihlberg meddelade mig vid min åter­
komst: — Vi har ingenting mer att säga varandra.

Den i april 1940, sedan jag avvecklat tidningen
Den frivillige, kom Martina och jag ned till Stock­
holm. Vi hade en liten våning på Tobaksspinnar­
gatan 10, ännu utan möbler så när som på en