Rovdjur




I berättelser och filmer om andra naturfolk än lapparna in­
tar rovdjuren ofta en viktig plats. De människoätande tig­
rarna kalasar dagligen magra indier i Bengalens skogar.
Lejonen i Afrika sliter sönder bantukvinnorna och deras hus­
djur. Pumorna i Sydamerika lurar ständigt indianer
och mestiser. Och överallt ringlar ormar omkring, små ettri­
ga mambor, här en glupande pyton, där en lömsk boa con­
strictor och i flodernas klara vatten som en murken träd­
stock den enorma anacondan.
Är också lapparna omgivna av sådana vilda bestar? Ylar
vargen ständigt i skogsbrynet? Håller tältkåtans tunna hud
för slagbjörnens väldiga ramar?
Idag finns det i Sverige en enda vild varg. Inte ens ett
vargpar har man lyckats finna, och det debatteras nu mellan
viltvårdare och renskötare i dagens svenska press om man
skall importera några gråben till exempel från Ryssland för
att fart naturen igen. Lapparna är av förståeliga skäl
emot att frivilligt skaffa sig rovdjur halsen.
I någon av Selma Lagerlöfs böcker finns en mycket dra­
matisk berättelse om hur en vargflock jagar en familj i en
hästsläde. Och i Lars Widdings 1800-talsberättelser om livet
i Sorunda-trakterna får en präst möta sin Herre efter att
först ha mött vargen. nog fanns det vargar i Sverige förr
i tiden. Själv har jag aldrig sett någon sådan under mina no­
madår, men en äldre generation av kvinnor brukade berätta
för mig om hur de skyddade renhjordarna mot de gråbenta
bestarna. nätterna var det ofta kvinnornas lott att hålla