stammade och kallsvettades. Och hon hjälpte honom ej
heller det minsta.

Det var i Grand Hôtels festvåning och balen gavs av
»societetens« ungherrar. Han hade efter dansen fört hen­
henne ut i trappuppgången, som var praktfullt dekorerad
med levande växter, mellan vilka en springbrunn kylan­
de sköt upp sina strålar. Hon lutade sig över balustraden
och såg ned i den undre förstugan, där åtskilliga herrar
stodo i grupper eller spatserade av och an. Hon var klädd
i vit silverbrokad, och i det mörka håret, som hon bar
enkelt uppsatt, gnistrade en enda stjärna av diamanter.
Över axlarna sammanhölls klänningen av ett par juvel­
spännen. Enligt det sist inkomna vårmodet var den näm­
ligen alldeles utan ärmar, men handskarna gingo i stället
ända upp till axeln. I handen höll hon en blombukett,
kantad med äkta spetsar och med långa, hängande vita
sidenband, en gåva av greve Kagg, som fått den av alla
eftertraktade äran att vara hennes särskilde värd på af­
tonens bal.

Om hon nu blott hade velat hjälpa honom det minsta!
Hon förstod naturligtvis mycket väl vad det var fråga om
och hade så lätt kunnat, om hon velat, befria honom från
att nödgas uttala sig tydligare. Men hon stod i stället
lekande med sin solfjäder, och han tyckte sig nästan se
ett litet, litet smålöje i munvinklarna.

»Skulle inte fröken vilja komma och bese mitt slott?«
hade han sagt. Det var ju visserligen ej egentligen ett
frieri, men han försökte ersätta de trytande orden med
att öppna de stora ögonen på vid gavel och stirra på