»Nej — ett telegram.« Hon räckte det åt honom.

Grosshandlaren blev litet blek och tog uti bordet: »Ett
telegram? — Är hon — sjuk?«

»Ja — mässling.«

Hon stod och såg på sin svåger, medan han läste. Han
läste mycket långsamt med läpparne hoptryckta och ryn­
kade ögonbryn.

»Nå, Gustaf, kan du begripa det? Sigrid hade ju redan
som barn mässling. Kan man få den två gånger? Somliga
påstå det.« —

Han teg fortfarande, och stirrade på telegrammet.

»Jag far naturligtvis genast dit«, fortfor hon, »jag vill
själv sköta henne.«

Han lade långsamt ihop telegrammet och rynkade allt­
jämt ögonbrynen: »Ja, det är ... väl det bästa ... som kan
göras ...« Han såg frånvarande ut.

Så såg han med ens upp: »Du vill resa till Sigrid?
Varför det? Det är nu alldeles onödigt! För resten är det
ju ej heller farligt.« —

»Nej«, sade fröken Lind bestämt, »men om det nu är
farligt eller icke så reser jag i alla fall. I afton — med
nattåget.«

Grosshandlaren kände sin svägerska. Det var icke värt
att komma fram med vidare invändningar. Han teg.

Samma afton reste fröken Lind. Och morgonen därpå
fick grosshandlaren ett brev från sin svärson. Ett långt,
utförligt brev, som lugnade honom.

Professorn skrev, att läkaren trodde, att sjukdomen
kunde hävas. I alla fall finge man hoppas det bästa.