blöta för att byta kläder i en stuga bredvid där jag sitter.
Mitt i röran sitter Rosa hopkurad i en för stor lånad kappa.
Det är klart att vad jag tänkte när jag kom åkande här i vin­
termörkret och såg eldskenet mot den småländska himlen,
det var hur dessa flyktingar eventuellt upplever det här, de
som flytt från ödets plötsliga slag av just den här sorten. Jag
tänkte på den här flickan Rosa, och jag ställer frågan direkt
till henne, med hjälp av en kvinnlig tolk som också kom till
Sverige som flykting för åtta år sen, men som nu har slagit
rot här.

– Har Rosa själv varit med om att se sitt hem brinna?

– Ja, det var bara under kriget, som hon säger, när över­
allt har brunnit efter bombanfallen och alla försökte hjälpa
till så gott de kunde, men annars personligt har hon inte nå­
gon erfarenhet av det. Bara under kriget.

– Jag har förstått att ni har haft underrättelser från föräld­
rarna som är kvar i Ungern. Stämmer det?

– Ja, det kan jag säga med både glädje och tårar tillsam­
mans, att jag har fått ett telegram i går kväll där det stod:
Vi lever alla, mår bra, brev följer. Mamma.

– Hur tog hon det, när hon fick telegrammet?

– Då var hon så uppskakad att jag knappast kunde hålla
om henne, för hon skakade i hela kroppen hela flickan och
bara grät och skrattade om vartannat hela kvällen.

Det är synd att inte radiopubliken kan se henne nu när
hon bara rekapitulerar att hon har fått detta telegram. Ni
skulle se hur ögonen lyser på henne, och ansiktet är en sådan
otrolig blandning av just glädje och djup annan sorts rörelse.

– I natt har hon tänkt på att de kanske skickat telegram­
met bara för att lugna ner henne.