”som en raspande fuga / på kam / och med codan i kläm”. Från den
I den löst sammanhållna
poetgrupp som går under
namnet Lundaskolan åter­
fanns även Anna Rydstedt,
Åsa Wohlin, Ingemar Leckius
och Göran Printz-Påhlson.
Gemensamt för dem är inrikt­
ningen på språket och ett nytt
metapoetiskt intresse.

uppmärksammade debuten 1952 med Buskteater till den sjätte och
sista diktsamlingen Djup ropar till djup, 1989, efter många års
tystnad, finns glädjen i större eller mindre utsträckning blandad med
melankoli och gråt. Mörkast och med starka stråk av pessimism är
diktsamlingen med ”Munspelsvisa”. Efter en religiös kris och en
radikal omvändelse i slutet av 1950-talet kommer tonen successivt att
bli mer jublande, men spänningen finns kvar om än med andra förtecken.
Hoppet har ersatt den tidigare hopplösheten, men alltfort ljuder
förtvivlans rop ur djupen, nu dock i förtröstan på det gudomligas
närvaro och i vissheten att nöd ytterst stavas nåd.
Spiken syns ömsom krokig
ömsom rak
genom det fluidum som fyller
livets skreva.
Vem hoppas inte kunna
ändra soppans smak?

Hopfösta sörplar under
samma tak
tyckmyckentrutarna och de
som skapts att sleva.
Spiken syns ömsom krokig
ömsom rak.

Hopfösta guppande i samma
vak
drivs likväl alla att mot varsin
iskant treva.
Vem hoppas inte kunna
ändra soppans smak?

Liksom nu nåd och nöd syns
vara samma sak
så genom ögonspringans
omilt fläkta reva
syns spiken ömsom krokig
ömsom rak.

Hur än du vrides bär du ryg­
gen bak
hur än du vrider dina ögon­
linser skeva.
Vem hoppas inte kunna
ändra soppans smak?

Ännu för sista flisan av vårt
vrak
lyder ”naturens första bud”:
att sammanleva.
Spiken syns ömsom krokig
ömsom rak.
Vem hoppas inte kunna
ändra soppans smak?

(Majken Johansson: ”Villanel­
la på en spik”, Andens undan­
flykt, 1958).
Majken Johansson växte upp i fosterhem i Malmö, kom som student
till Lund och var med om att prägla det litterära 1950-talet i
studentstaden. Det akademiska livet i Lund och Litterära
studentklubben, vars skrivande medlemmar – den s k Lundaskolan –
publicerade sig bl a i kalendern Vox och i Kvällsposten,
erbjöd ett intellektuellt stimulerande klimat. Man prövade poesins
uttrycksmedel och dess form i stilbrytningar, pastischer och sällsynta
versformer, medan man avvisade den självbespeglande poesin och
förordade den självkritiska. Här odlades en distanserande ironi och
skepticism snarare än engagemang och hängivenhet, här föredrogs
grimasen som skydd mot de stora orden och lekfullheten mot
allvaret.
Som en lekfull villanella, den gamla franska versformen med den
eleganta rimflätningen, var inledningsdikten i Andens
undanflykt, 1958, tänkt. Gruppens mest namnkunnige poet, Göran
Printz-Påhlson, hade introducerat formen och skrivit ”Villanella för
ett barn i vår tid”. ”Min dikt var ursprungligen tänkt som en parodi
på hans vackra och lärda villanellor och avsedd att skickas som brev
till honom när jag sedan länge bodde i Stockholm och han i Lund”,
förklarar Majken Johansson. Men, fortsätter hon, ”redan vid
författandet av första strofen blev det allvar av, och parodin kom av
sig”. ”Villanella på en spik” blir en ganska desperat dikt. ”Spiken
syns ömsom krokig ömsom rak / genom det fluidum som fyller livets
skreva”. Relativitet och osäkerhet präglar den desillusionerade
människans existens, tycks dikten vilja säga, liksom en vanmäktig
vilja att ändra på allt, på ”soppans smak”.
Flytten till Stockholm betecknar Majken Johansson som en flykt,
från Lund, från neuroser och alkoholberoende. ”Jag sitter – jag sitter
– jag sitter / på hela helvetets yta”, rapporterar hon i samlingen
1956. ”Sen går jag; ena benet först / och det andra senare. / Jag går
storsnyftande omkring; det rör ingen. / Det andra senare.” I
diktsamlingen från 1958 finns under ytan av gyckel och ironi mycket av
den oro och det sökande som präglar Majken Johanssons liv dessa år.
Själv talar hon i självbiografiska texter om bakomliggande protest mot