utgav hon sina självbiografiska böcker: Skuggorna vid träbron,

Madeleine Gustafsson skriver
i en minnesartikel att Eva
Alexanderson följde den inre
nödvändighetens väg och
aldrig låg i fas med någon
tidsanda. ”I sin första bok,
Resa till Smältpunkten, 1954,
talade hon om fattigdomen i
ett u-land innan svenskarna i
allmänhet började intressera
sig för tredje världen. Hon
skrev i jag-form innan de s k
bekännelseböckerna blev ett
begrepp, och om frågor som
ännu hade hela sin provoce­
rande sprängkraft kvar: att bli
katolik, att vara homosexu­
ell.” (Dagens Nyheter 2.1.1995)
 Den lesbiska romanen
Kontradans, 1969 (”det enda
barn jag kan ge dig”), var
självbiografisk och innehöll
åtskilliga tabun på en gång:
två kvinnor, en yngre och en
äldre möttes i en passionerad
förälskelse, dessutom i klos­
termiljö. ”Vi tiger. Din panna
mot min panna, din näsa mot
min, dina läppar mot mina
läppar, dina bröst mot mina,
ditt sköte mot mitt”, kunde
man läsa i Kontradans och
skandalen kombinerades
med fascination inför att en
lärd författare och välrenom­
merad översättare och kultur­
person vågade utsätta sig för
den typen av uppmärksamhet
som romanens utgivning
medförde.

1960, handlar om gettot i Lodz i Polen, Lång är gryningen,
1961, är en helvetesskildring från Bergen-Belsen fram till befrielsen
och Livet till mötes, 1962, beskriver den första tiden i
Sverige.

Kriget hade strukit förbi svenskarna och rapporterna om andra
världskrigets grymheter laddade moralfrågorna på nytt. Det kalla
kriget strukturerade om världspolitiken och USA:s krig i Vietnam
mobiliserade de unga författarna till ett politiskt motstånd.

1960-talet var en tid av expansion för Sverige, världen
öppnades. Decenniet gav utrymme för utveckling på alla nivåer, den
ekonomiska som den konstnärliga, och en rad betydelsefulla kvinnliga
författarskap utvecklades: Anna Rydstedt, Majken Johansson, Ulla
Isaksson (född 1916), Sara Lidman, Birgitta Trotzig och Sonja Åkesson;
samtliga dock med utgångspunkt i 1950-talet. På många sätt var det
emellertid snarare en författare som Eva Alexanderson (1911–95), som
under 1960-talet gav ut den religiösa reseskildringen
Pilgrimsfärd, 1967, den katolska omvändelseromanen Fyrtio
dagar i öknen, 1964, och Kontradans, 1969, med sitt
lesbiska passionsdrama, som så här i efterhand ter sig representativt
för de intellektuella kvinnliga sextiotalsförfattarna. Här fanns såväl
de modernistiska uttrycksformerna som kampen med modernismen,
religiositeten, resorna, bekännelsen, sexualiteten, tystnaden och
återkomsten.

Med den kontroversiella romanen Kontradans tystnade Eva
Alexanderson som författare. Först året före sin död, 1995, fann hon
åter en förläggare och gav ut en sista bok. Samtidigt som man kunde se
hur de kvinnliga författarna grep sig an nya ämnesområden och tog nya
litterära medel i anspråk under 1960-talet gick också många av dem in
i en litterär återvändsgränd. En del tystnade för alltid, t ex
Kristina Widman (född 1929), som bl a skrivit den uppmärksammade
novellsamlingen Ett glas campari, 1965, där hon berättar om liv
i psykiska och sociala gränsland. Andra, som exempelvis Birgitta
Stenberg, Sun Axelsson, Annakarin Svedberg, Gunnel Ahlin (född 1918)
och Gerda Antti (född 1929) upphörde för en period med att skriva.

Gunnel Vallquist (född 1918)
var en av de många svenska
intellektuella som på 1960-
talet konverterade till katoli­
cismen. Hon utvecklades till
en av Sveriges mest kvalifice­
rade översättare, tydligast syn­
ligt i översättningen av Mar­
cel Prousts À la recherche du
temps perdu, 1927–37 (På spa­
ning efter den tid som flytt,
1964–82, nyövers 1993).

Gunnel Ahlin som var mycket produktiv under 1960-talet, då hon
utkom med de personliga tankeböckerna Röster en sommar, 1960,
Här dansar, 1962, Puls, 1964, och Refuge, 1967,
fick sitt definitiva genombrott med en historisk roman om Hannibal,
Hannibal sonen, 1974. Därefter dröjde det åtta år till
utgivningen av Hannibal segraren, 1982, skriven tillsammans med
maken Lars Ahlin.

Gerda Antti framträdde som fullt utvecklad författare redan med
novellsamlingen Kväll efter kväll, 1965, men återkom först ett
decennium senare som änka, då hon fick sitt genombrott med Inte
värre än vanligt, 1977. Här utvecklade hon den ironiska