Anna, Dofta vildblomma röd, 1977, och Räck mig din hand
syster, 1979, beskriver Herta Wirén, som vid debuten var änka

Även i modern tid har den
kvinnliga författaren saknat
det egna rum som Virginia
Woolf skriver om. Tid, peng­
ar, självförtroende och utbild­
ning har varit andra bristva­
ror som hindrat författandet.
Ingrid Andersson började lik­
som Mary Andersson att skri­
va på allvar efter en sjukskriv­
ning. Tidigare hade hon sut­
tit i en garderob – för att inte
störa någon – och skrivit
”småsaker”. Herta Wirén
gömde sina manuskript i
kakelugnen, Helga Bergvall
under sybordet.

efter en fackligt aktiv man, sin uppväxt inom arbetarrörelsen. Elsa,
hennes alter ego, är stolt över sin familj, som tillhör de skötsamma,
som engagerar sig i kampen för bättre villkor, de går i 1:a majtåg, är
nykterister och är aktiva inom föreningslivet. Elsa själv är både
kavat och begåvad och läsaren tvivlar aldrig på att det skall gå bra
för henne.

I Mary Anderssons romaner är kvinnorna både svagare och mer
utsatta. De bär vardagslivet och fattigdomen med humor och
uthållighet, men männen är ofta det svåra i deras liv. De är våldsamma
och opålitliga och Mary Andersson ger ett brett spektrum på kvinnornas
sätt att hantera kärlek och sexualitet. Här växlar grymma abortförsök
med stark åtrå, sexuell motvilja med läsning av shejknoveller. Alla
drömmer om att lyfta sig ur misären och få kärlek och skönhet i
tillvaron och titeln på hennes första roman Sorgenfri, 1979,
som har fått namnet efter ett av Malmös fattigaste barnrike- och
arbetarkvarter, är inte bara en grov ironi utan handlar också om denna
dröm.

De äldre arbetarkvinnorna i Mary Anderssons romaner har inte
kunnat överge bondesamhällets normer, men de har förlorat sin
värdighet i staden, och döttrarna kämpar för att inte upprepa sina
mödrars liv. Det bärande temat i Helga Bergvalls trilogi Jungfru
skär, Jungfru vart tog du vägen?, 1976, och Livslögnen,
1978, är också en dotters försök att undkomma sin mors öde. Modern,
som i sin ungdom blev sviken av den man hon älskade och lät sig bli
gravid med en annan, som även han svek, har tvingats lämna två barn
ifrån sig innan hon kan gifta sig med den alkoholiserade dräng som är
huvudpersonen Kerstins far. Han känner sig aldrig säker på
faderskapet, är våldsam, dricker och misshandlar Kerstins mor. Både
mor och dotter flyr från honom, men Kerstin bär på de onda minnena. I
staden blommar hon ut, blir sömmerska och skapar fantastiska
kreationer som väcker männens beundran. Naiv och okunnig om sexualitet
blir hon dock ett lätt offer för sin egen sinnlighet och aborten
hennes enda utväg.

Sexualiteten är det goda som blir ont i Helga Bergvalls
berättelser eftersom den äger rum på männens villkor. Precis som i
Linnea Fjällstedts Hungerpesten, 1975, blir mannen ett hot för
kvinnans överlevnad trots att han är vald i kärlek. Matilda i
Hungerpesten håller fast vid sin man trots hans superier och
ständiga övergrepp. Han är en plåga, men hon kan ändå inte klara sig
utan honom, och när han omkommer – genom en kulblixt – måste hon lämna
bort sina barn, då hon inte själv kan dra försorg om dem.

Med Hungerpesten ville Linnea Fjällstedt återupprätta sin
egen mormor genom att berätta hennes historia och även hennes andra
romaner, Ödeslotten, 1977, och Befrielsen, 1979, bygger