Martha Christensens kritiska socialpsykologi är inte direkt
politisk som den i Dea Trier Mørchs (född 1941) berättelser om
förhållandet mellan individ och samhälle. Här blir systemet den
nödvändiga organisation och helhet, som skapar sammanhang i den
enskildes liv och tar hand om det, som sjukhuset vårdar sig om de
svaga barnen och deras ängsliga mödrar i Vinterbørn, 1976
(Vinterbarn, 1977). Men hennes hållning, hela författarskapets
tendens, samlas till en kritisk bild av det moderna välfärdssamhället
och dess människosyn. Och hon stannar i sina texter i den sociala
struktur som hon kritiserar, medan modernitetskritikern Anne Marie Løn
(född 1947) efter sin storstadsroman om Veras vrede, 1982, ger
sig ut på en resa i tiden, landet och andra samvaroformer för att
finna en positiv motbild till den destruktiva staden. Historien om
Remond har redan de drag som skulle visa sig bli karaktäristiska för
Martha Christensens berättelser. Remond är den svage, vanmäktige och
utsatte, som i extremt låg grad förstår att uppföra sig i något slags
sammanhang. Hans förmåga består först och främst i att han kan ge och
väcka kärlek. Hans behov är omsorg, hans tragedi är de svek han

Den teologistuderande
Andreas i Rebekkas roser, 1986,
är ännu en av Martha Chris­
tensens paradoxala hjältar
som har förmågan att älska,
att lyssna på och förstå andras
problem, men samtidigt
betraktas som en ynkrygg av
fadern som ville ha en son
som övertog gården, av flick­
an som han förälskar sig i och
som använder honom i ett
spel med sin pojkvän och av
byn som inte tål normbrytare.

utsätts för varje gång hans värld bryter samman. Bokens titel blir
också berättarens bön om att man tänker på både Remond och ”Remond”,
de svaga överallt. Kring Remond kretsar figurer som blir typiska i
författarskapet: den starka förskoleläraren som väljer livet och
sorglösheten framför ansvaret och den välmenande föreståndaren som
representerar svagheten som känslighet, förståelse och bristande
förmåga att ta för sig, till att vara ytlig – och ansvarslös.

Med dessa figurer satta i spel tar Martha Christensen itu med
sitt huvudämne: svaghetens, vanmaktens, känslighetens och den oändliga
godhetens öde i ett samhälle och ett system som favoriserar den
speciella form av styrka, som består i att kunna fastställa, förstå
och jonglera med de sociala reglerna och normerna. Det förmår
huvudpersonerna i berättelserna inte: antingen är de som Remond eller
som fru Larsen och hennes efterblivne son Jimmi i En fridag til fru
Larsen, 1977 (En fridag för fru Larsen, 1979), för dumma
för att lära sig att orientera sig – fru Larsen har, symboliskt nog,
svårt för att förstå sammanhanget i tågtidtabeller och busslinjer –
eller också har de en känslighet, kanske rent av en enfaldig
beskedlighet som får dem att trassla in sig i problem som andra säger
ifrån om.

Martha Christensen skriver inte bara om icke-hjältarna,
antihjältarna och deras öde. Hon skriver också med dem, i en
form som inte lämnar läsaren i fred. Hon tvingar oss till
identifikation med personer vars liv man ogärna skulle vilja leva, och
med händelseförlopp som drar ner den sansade läsaren i katastrofens
malström. Vi placeras där förnuftet är satt ur spel, där
socialarbetaren Daniel i Manden som ville ingen ondt…, 1989, i
sin godhet – och svaghet? – underlåter att anmäla ett överfall med