Jag är ingen,
men jag finns till

Berättelser från samhällets utkanter

Med 1960-talet kom en förändring av den svenska landsbygden.

Bo Strömstedt i Expressen
9.4.1967 om litteraturens ne
derlag i samband med domen
mot Ing-Marie Eriksson:
”Diktens innersta mening är
sanning. Den vill vidga vår
kunskap, vår känslighet, vår
förmåga att uppleva; den vill
visa oss något, lära oss något,
om oss själva och andra; Ing-
Marie Erikssons berättelse om
den sjuka flickan i Jämtland
är ett fint exempel.
Rättvisan är blind.
Stockholms rådhusrätts dom
vill förblinda också dikten.”
Ingen såg heller att Ing-
Marie Eriksson tillförde
romankonsten en tydligt
kvinnlig blick och erfarenhet,
kan man tillägga.

”Flyttlasspolitiken” tvingade många jordbrukare att sälja sina gårdar
och flytta in till städerna eftersom jobben fanns i industrierna. Ett
liv utanför storstäderna betydde därför inte längre att leva som
jordbrukare. På landsbygden låg gårdar där ingen brukade jorden och
där ladugårdarna tömts på djur. Villkoren för ett liv på landsbygden
ändrades drastiskt och de författare som ville skildra lantarbetares
liv tvingades att antingen vända blicken bakåt i historien eller söka
sig andra vägar.

Redan i Ing-Marie Erikssons (född 1932) roman Märit, 1965,
antyddes dessa förändringar. Hon berättar om människor i en
by i Jämtland under andra världskriget med så starka dokumen