tära inslag att några kände sig utpekade och hon åtalades för förtal.
Under några år framåt pågick rättegången och IngMarie Eriksson dömdes.
Hon överklagade visserligen och fick straffet sänkt – men hennes
roman, som berättar om en ung kvinna som behandlas som ett djur av sin
familj, betraktades alltså som ett brott.
Romanens Märit skildras ur barnets perspektiv, som om
författaren minns henne från sin barndom. Ing-Marie Eriksson berättar
hur två systrar ser på denna påstått tokiga kvinna, hur de varnades
för henne och lockades av henne. Barnens lek fungerar som terapi för
Märit och de når in i hennes tystnad, bryter den och får henne att
öppna sig. Hennes trevande försök att komma ut i livet och samhället
blir emellertid ödeläggande för henne och slutar med att hon
knäcks.
Märit handlar om att gömma den alltför avvikande för
omvärlden, den manar oss att se människan i det främmande, men handlar
också om att bearbeta en skuld. Märit fick aldrig bli en människa utan
hölls som en skamfläck inom familjen. Som en vag känsla av skuld lever
hon kvar hos de som såg vad hon utsattes för men inget gjorde.
En annan tid – ett annat språk
Hos Ann-Charlotte Alverfors (född 1947) med sin svit om GetrudSparvöga är ett barn som krä
ver kunskap. Hon frågar hela
tiden, om inte med ord så
med sina stora ögon. Och
hon får svar. De vuxna möter
henne, de hör hennes frågor.
På många sätt är det en gan
ska ömklig tillvaro hon växer
upp i, men på andra sätt är
det en mycket kärleksfull
gemenskap.
eller Sparvöga, som hon kallas i de tre romanerna, är det 1950-tal och
1960-tal och ingen är längre bonde. Men just Sparvögas familj lever
kvar i en gruppgemenskap som erinrar om gångna tiders många
generationer på samma gård. I de här romanerna har de, som normalt brukar beskrivas som
språklösa, ett rikt och starkt språk. Morfadern namnger människorna
omkring sig på ett sätt som erinrar om antikens tradition att förse
människor med namn efter sina karaktärsdrag. Barnet med de stora
ögonen blir till Sparvöga, modern, som arbetar så ihärdigt och hårt,
kallas Järnnäve. Alverfors visar hur människor utan traditionell
utbildning har ett språk som är lika uttrycksfullt som den bildade
klassens, ja rentav mer levande. Men det är ett annat språk, inte
litterärt i vanlig mening, utan ett språk utanför reglerna, vilket
blir särskilt tydligt i hennes närmast karnevalsliknande skildring av
farmodern och hennes vänner.
Trots att böckerna till synes skildrar Morfars flicka i
Sparvöga, 1975, och Pappas flicka i Hjärteblodet, 1976,
och nästan Mans kvinna i Snabelros, 1977, så är det en värld
där mödrar har en avgörande betydelse. Det är Sparvögas, Getruds,
mamma som håller ihop den lilla familjen med förgreningar. Morfadern
är den ende man som drar hem något till boet. Pappan, den lungsjuke
mannen, vill bli författare men han trivs bäst på sanatoriet, eller
när han får skrodera om vad han kunde ha blivit. Och far