dar vid den stora dagen för tio år sedan när hon satt i samma
soliga soffa i ungdomsvännen Valborg Olanders hem på
Karlavägen och samlade krafter till att hyllas av ett helt
folk.

— För tio år sedan — ack, den gången blev jag bara sjuttio.
Det var ju ingenting. Det är stor skillnad nu, i synnerhet efter
det här sista året, när jag har legat till sängs så gott som hela
tiden.

Man ser det på henne, den lilla gestalten i soffan har bli­
vit än tunnare, och det gamla outsägligt fina ansiktet med de
vänliga ögonen är genomskinligare än förr. Men ögonen är
inte bara vänliga, det är samma kloka och prövande blick
som man finner om man bläddrar bakåt genom hennes långa
livs fotografialbum, och man tittar häpen på den fotografe­
rande mannen nummer två i rummet, som höjer rösten en
duktig bit när han talar till henne, precis som om inte Selma
Lagerlöf skulle höra bättre — och mycket mycket mer — än
andra hur gammal hon än blev. Men hon talar inte mycket,
hon orkar inte och hon vill kanske inte heller, hon tycker
kanske inte det är mycket mening med att en gammal sago­
berätterska, som skänkt ett folk en fantasins värld att gå in
i när det blir för eländigt i denna, skall sitta i en fridfull
gammal våning och tala om ondska och nöd. Att hon är glad
att Pearl Buck fick Nobelpriset, det säger hon, och det är det
närmaste till dagens aktuella värld hon kommer. I stället får
intervjuaren ett minne, ett förbluffande och förtjusande litet
minne från Selma Lagerlöfs yngre dagar, och inspirationen
kommer från signaturens egen kortsnaggade kalufs, som ser
än torftigare ut när Selma Lagerlöf måste ropa på handräck­
ning för att få ett nät över sitt vita hår och inte se rufsig