Modern

— Finns det då ingen mänsklighet kvar? En smula med
lidande! En smula hjälpsamhet! Kan man inte få tag i en
enda plats på jorden där man får leva för sig själv — leva
aldrig så fattigt, aldrig så uselt — men bara utanför allt
elände, all ondska —?

Styrman tiger och betraktar henne fundersamt. Ljuset
har under deras dialog fallit till fördel för dem, men
därvid försatt andra sidan, med Flickan och Kaptenskan
en smula i skugga. Flickans mor kommer in i ljuset.
Hon stannar, betraktar sökande gruppen av kvinnor.
Femte kvinnan rycker därvid till, reser sig, tar ett par
steg framåt och pekar plötsligt anklagande på den ny
komna

Femte kvinnan

— Vad har ni här att göra? Er man är kontorist! Jag
vet det! Jag känner nog igen er!

Flickans mor

ryggar bakåt, men sträcker upp sig igen

— Jag antar att vem som helst —

Femte kvinnan

hysteriskt utom sig

— Ge er iväg bara, ge er iväg härifrån! Ni har ingen
därute! Ingen man! Ingen son! Ingen —!

Modern

stiger fram till henne

— Seså frun, riv inte upp er så där —