Uppför en mörk trappa, in i en lika mörk
farstu.

Och så in i ett slags matsal.

Därifrån kom skenet. Underligt att det ver­
kat så matt nyss. En stor, ilsket, obarmhärtigt ly­
sande karbidlampa, som en fyr borde den ha
strålat rätt ut genom det nakna fönstret.

Men så pass tätt snöade det alltså.

Här inne blev emellertid vart ting skonings­
löst uppenbarat — att värdinnan snålt dragit
spjället för tidigt, kakelugnen var sotig till långt
upp på sin blåvita och ljumma mage, förvisso
bara ljum, för varmt var här inte.

Och att hon inte hade många gäster, två ser­
vettväskor på ett bord, en på ett annat.

Och så mitt ensliga kuvert med redan fram­
ställd, kallnande mat.

Min ledsagare från bussen och snön satte sig
bredvid kakelugnen. Och det var ur vrån där
som han (à propos klen värme?) utlät sig:

— De har eldat på hanses rum också.

Jag var klar med köttbullarna och potatisen
och kämpade nu några minuter med den stär­
kelsestinna sviskongröten.

— Han får snart vara färdig att gå.

Genom farstu, utför trappa (hal nu, det frös
på) var vi åter nere i mörkret och snön.