Kom ditt hjerta fortare att klappa,

Och med fröjdens milda rosenskimmer

Flyktigt stänkte dina bleka kinder?

Säg, hvad var det? Blott en suck af vemod,

Som, ur andelifvets källa fluten,

Vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra menskolifvet

Tvenne krafter hvälfva allt, som födes

Under Månens vanskeliga skifva.

Hör, o menska! Makten att begära

Är den första. Tvånget att försaka

Är den andra. Skilda åt i himlen,

En och samma äro dessa lagar

I de land der Achamot befaller,

Och som evig dubbelhet och enhet

Fram i suckarnes mystèr de träda.

Mellan lifvets sorgesuck och dödens

Menskohjertat vacklar här på jorden,

Och hvart enda andedrag förkunnar

Dess bestämmelse i sinneverlden.

Ser du hafvet? Ilande det kommer,

Vill med blåa längtansfulla armar

Under fästets bröllopps-facklor sluta

Till sitt bröst den liljekrönta jorden.

Se, det kommer. Hur dess hjerta svallar

Högt af längtan! Hur dess armar sträfva!

Men förgäfves. Ingen önskan fylles

Under månen. Sjelfva månens fullhet

Är minutlig. Med bedragen väntan