rat, men i verlden, som ansåg honom dertill
högst värdig; den sanna äran är nemligen en
frukt af stora värf, och kommer icke påkallad,
utan obuden och af sig sjelf: denne Prins, om
han ej medelst bördens höjd af Försynen varit
ämnad till Konung och hjelte, hade han ige­
nom en medelmåttigare otvifvelaktigt blifvit sitt
fosterlands Tacitus eller Livius; nu blef han
Cesar, lika färdig att makalöst beskrifva stora
värf, som att utan like bedrifva dem. De dyr­
bara bladen, lemningar efter denne Konungens
få lediga stunder, som innehålla historien om
Vasa Konungarnas regementen, äro märkvär­
diga vedermälen deraf. Carl Gustaf omför­
mäles af skribenter som den bäst talande Prins
på sin tid *). Men hvilken är den tredje Gu­
staf lik, när han talar med Vasarnas tun­
ga, och när han hägnar vältalighet?