fyldta af dess lyckligaste Skalder, dem, som
upphöjt i evigt minne hennes Store Carlars
och Gustafvers bedrifter; eller dem, som
genom Scenens diktade sanning böjt dess håg
till ädlare passioner, mildare seder, och renare
nöjen. Men hvad finner hon hos mig, att rätt­
färdiga min ära? Kan hända ett framgent sträf­
vande nit att följa edra fotspår, en obrottslig
vördnad för de mönster J mig gifvit, några
vacklande steg på den bana, der J så ofta hun­
nit målet, några uppmuntrande lagrar som, i
ett för flera VisdomsGudinnor fordom samfält,
nu afskildt Tempel, krönt den mest lyckliga
täflarens seger. Men dessa ringa förtjenster,
om ock något i sig, äro intet i jemförelsen;
och jag tvingas att söka ett gilltigare skäl till
den nåd mig vederfarits. Då Hans Kongl. Maj:t
funnit för godt, att inrätta en Akademi för
Språkets uppodlande och Smakens vård, har
Hans upplysta och nådiga afsigt varit, att der
visa målet för VitterhetsIdkares högsta ära och
belöning. De borde då strax blifva förvissade
derom, att intet annat än vittra förtjenster kun­
de härtill bana vägen. Men, då ett sällspordt
öde så skickat i vårt land, att de personer,
hvilka snillet högst uppsatt, blifvit desamme
som börden gynnat, kunde häraf tilläfventyrs
hända, att en blygsam yngling misskände sin
rätt, ansåg för villkor hvad som varit en tillfäl­
lighet, och mätte så belöningens afstånd genom