DET VAR EN GÅNG en ung flicka och en
mycket ung man. De satt på en sten vid en
udde, som sköt ut i sjön, och vågorna skvalpade
ända fram till deras fötter. De satt tysta, var
och en i sina tankar, och såg solen gå ner.

Han tänkte, att han gärna skulle vilja kyssa
henne. När han såg på hennes mun, föreföll det
honom som om det just var meningen med den.
Han hade nog sett vackrare flickor än hon, och
egentligen var han kär i en annan, men henne
kunde han visst aldrig få kyssa, ty hon var ett
ideal och en stjärna, och »die Sterne, die begehrt
man nicht»1.