Hon tänkte, att hon gärna skulle vilja att
han kysste henne, för att hon skulle få ett till­
fälle att bli riktigt ond på honom och visa hur
djupt hon föraktade honom. Hon skulle resa sig
och dra kjolarna tätt omkring sig, ge honom
en blick bräddad med isande hån och gå sin
väg, rak och lugn och utan onödig brådska. Men
för att han inte skulle kunna gissa vad hon
tänkte, sade hon lågt och sakta:

– Tror ni att det finns ett liv efter detta?
Han tänkte, att det skulle gå lättare att kyssa
henne om han svarade ja. Men han kom inte
riktigt ihåg, vad han vid andra tillfällen möjli­
gen kunde ha sagt om samma ämne, och han
var rädd att råka i tvetalan2. Därför såg han
henne djupt in i ögonen och svarade:

– Det finns ögonblick då jag tror det.
Detta svar behagade henne utomordentligt,
och hon tänkte: Jag tycker i alla fall om hans
hår, och hans panna också. Det är bara synd
att hans näsa är så ful och så har han ju ingen
ställning – bara en student, som läser på prillan3.
Det var inte en sådan fästman hon skulle förarga
sina väninnor med.