Fru Hedvig kunde inte låta bli att tänka på
honom allt emellan ärendena in i bodarna. Då hon
var barn, hade han umgåtts mycket i hennes föräldrars
hus. Han var kusin till hennes far, men det var
mera hans älskvärda och vinnande personlighet än
själva släktskapen som gjort honom välkommen.
Hon tänkte på hur glatt han skämtade och hur
eftersökt han var. Också i hennes hem som gift
hade han varit rätt ofta, och de tillställningar han
haft hemma hos sig som gengäld för gästfriheten
hade varit bland de muntraste hon mindes. Men
nu var hans lilla eleganta ungkarlsbo skingrat,
hans tjänare försvunna och han själv som utplånad
och ur räkningen.

Stackars farbror Sixten! Fanns det ingen som
tog sig an honom ens nu, då julen kom och alla
andra tänkte på varann? Hennes hjärta blödde
för honom, och hon skulle så gärna ha velat göra
något för honom.

Hade Hedvig varit av en mera lätt och ytlig
natur så skulle denna åstundan kanske snart nog ha
flyktat sin kos, men som detta icke var fallet, satt
den kvar trots julstökets bekymmer, trots barnskrik
och ropningar än hit och än dit. Och försvann den
då och då just vid lämpliga tillfällen, då hon tänkt
anförtro den åt sin man, så kom den likväl igen,
och ett par dagar före jul, när herrn och frun sutto
i lugn och ro vid sin trevliga lilla supé, dök den
upp på nytt och blev lyssnaren delgiven mellan
kotletten och teet.

»Tycker du inte, Karl,» sade hon, »att vi skulle