En antologi med pekoral har inte till syfte att hudflänga pekoralens
författare. Att skriva pekoral – eller rättare sagt ädelpekoral (se
nedan) – är nämligen en ovanlig och respektingivande konst, och ett
ädelpekoral är inte sällan en originell produkt. Pekoralisten har en
särskild begåvning som gör honom eller henne blind för såväl
formmässiga som innehållsliga olyckor. Hon eller han märker inte
när det går fel – när versföringen är knagglig, när slutrimmen är
skeva, när troperna kolliderar med varandra, när stilen är pompös
eller när det i texterna utan vidare går att läsa in sexuella
anspelningar, där sådana inte åsyftats. Det främsta exemplet på det
sistnämnda är sparrisens och Lommabuktens skald, Karl Krüger-
Hansson, författaren till dikthäften med episka och fantasieggande
titlar som Min farbrors trädgård (1939), Glimtar ur sångens värld (1941),