rakt igenom en huslig scen. Jag var förvånad. Major­
skan var tydligen också förvånad, men omsider fick
hon luft och ropade:

– Hatt! Och får jag fråga vad jag ska med en
hatt? Har jag inte en hatt? Denna hatt är tillbucklad
av den finaste capelin som för åtta år sedan lämnade
en hattstock. Sedan den hade sytts om fyra gånger,
behövde jag bara sätta mig helt lätt på den för att
den skulle bli som jag ville ha den. För varje år har
den sedan alltmer blivit som jag vill ha den. Den
passar mitt huvud och mitt levnadssätt, och det är
vad jag begär av en hatt. Det är en förolämpning att
be mig byta hatt. Varför inte be mig byta huvud? Jag
antar, att vad Bruno egentligen vill byta, är hustru.
Jag vill inte påstå att jag inte kan förstå det – men
varför på ett så tillspetsat sätt? Kan jag göra Bruno
till viljes, ska jag emellertid fara in till stan och byta
byxor. Ja, Bruno, jag ska lägga av min overall och
komma tillbaka med färgat hår och fernissade läppar
och hatt med esprier och jeans. Sedan har Bruno en
ungdomlig hustru.

– Såsåsåsåsåsåsåsåså, sade majoren i hästkarls­
ton. Men hans hustru slog ut med handen och klev
med tvåmeterssteg upp mot huset. Majoren såg för­
älskat efter henne, varpå han stack pipan i mun och
försvann in till den bruna tvååringen.