Flera svartklädda människor på väg till skärgårdsbegravning
dyker upp i pastellträngseln. De har lätt att hitta varann bland
alla aprikosfärgade högstadieelever.

– Jag behöver ingen gose, för nu är det sommarlov, hävdar
ett rödmyrebarn och sätter sig i knät på fröken, som nästan in­
te har några naglar.

– Min mamma har långa snygga röda naglar, säger barnet.

– Jaha, säger fröken diplomatiskt.

Då vill ett annat barn börja på matsäcken, för det har ju han
med Tarzan-brallorna gjort. Men då kommer turligt nog ett
vinkobjekt – Ann-Marie av Donsö, som tyvärr inte vinkar
tillbaka.

Två tanter med bruna kappor och riktiga hattar tittar för­
stulet på Tarzan som öppnar nummer två med ett karaktäris­
tiskt ljud. Hur ska det gå på Donsö, undrar kanske tanterna.
Där går det inte an att få köpa pilsner. Å andra sidan finns fyra
piano i varje hus. Rättare sagt: det är för att ölet saknas, det
finns så många pianon.

Fast vi tänker inte anlöpa Donsö. Det gör man helst på sön­
dagarna, när kvinnorna har vita hucklen på holländskt maner.
Det var skeppsbrutna holländare med namn som började på
Don som gav ön dess namn och satte vita hucklen på kvinnor­
na.

Men Asperö Östra kommer vi till och där står en paketcykel
som det gör på alla anständiga skärgårdsbryggor. Dessutom en
nyfiken tant och två sömniga tonåringar.

Full fart till Köpstadsö, den gamla vikingön. Tjugotvå skott­
kärror ligger på rad i diket. Rödmyran springer backen upp
utan att märka dem ens, men två små gubbar placerar sina bru­
na portföljer i en grön skottkärra och rullar muntert iväg.
Och Skarven går vidare på bästa utflyktshumör. Många köper