Ingen lärare tyckte om henne. Ej ens den
fete, glosögde historieläraren. Han var an­
nars en sådan, som älskar olyckliga barn.
Trots att han i sanningens namn inte kan ha
varit övertygad om den fattiga Ebbas histo­
riska sinne fick hon AB. Hon var ju så märk­
bart tapper. Och den glosögde läraren hade
ett vekt och lättrört sinne.

Han var psykolog, sa rektorns dotter.
Hon hade hört det av pappa. Och han för­
stod genast vad Marie gick för. Marie kunde
ingenting. Men hon försökte i alla fall bluffa.
Inte på det där eleganta sättet, som klassens
andra flickor, utan i slö, håglös ton. Precis