I: Ett renoveringsarbete säger du. ”Ruinromantik”, fnyser mitt
hjärnspöke avfärdande (och ger din optimism en släng av den
där sleven). Men poesin har kanske å andra sidan alltid
varit både byggarbetsplats och ruin? Ett kontinuerligt
konstruerande och kullkastande av verkligheter. Det är kanske
till och med mycket viktigt att dikten aldrig tillåts stå färdig!
Hellre ett evigt nollsummespel mellan det uppbyggliga och det
upprivande, än poesin som ett ointagligt och avslutat skrytbygge.

J: Jag håller med, viktigt att inte förfalla till kritiklös vördnad
inför det förflutna, men också att inte a priori avfärda det som
överspelat. Jag tror att det var just det slags växelspel mellan
tradition och innovation som du är inne på som Ezra Pound
avsåg med sin formel Make it new. Och hur den så kallade
bundna poesin och dess former kan utnyttjas i dag hör till det vi
bestämt oss för att ta upp i den här texten, som alltså inte
kommer att utgöra en onödig upprepning av vad förträffliga
handböcker som Alf Henriksons Verskonstens ABC har att
meddela. Snarare vill vi ta upp de estetiska, psykologiska och
existentiella aspekter som inte riktigt får rum i mer tekniska
redogörelser för versfötter och strofvarianter. Så här ser vår
innehållsförteckning ut: