När den grekiska dikten senare förändras, går från epik
till lyrik (sång till lyra), påverkar detta inte bara formatet utan
också formen. Hexametereposens enda byggsten, den enskilda
versen, ersätts av den större enheten strofen, med ett lika
regelbundet men mer varierat rytmiskt schema. Sapfisk och
alkaisk strof, namngivna efter lyrikerna Sapfo och Alkaios,
omfattar båda fyra rader och är alltså mycket mer intima
former. Och när skalet förändras följer innehållet efter, blir
mjukare och mindre krigiskt, helt i samklang med de mer
tystlåtna, mindre klampande versfötterna (jamb och anapest,
båda stigande, samspelar här med daktylen och trokén).

Men det element som fortfarande de flesta svenskar
förknippar med poesi, rimmet, saknas ännu. Det är inom en
annan sjungen diktform, den provensalska trubadurlyriken,
som rim införs som ett verksamt melodiskt element vid sidan
av meterns rytmiska. Givetvis är också rimmen ett stöd för
minnet. De former som uppstår sträcker sig från enkla visor,
ofta i fyrradiga, parvis rimmade strofer, till ytterst intrikata
skapelser som canzonen och villanellan. Och tämligen
omärkligt grävs här, trubadurerna ovetande, två rejäla
fallgropar för kommande seklers poeter, nämligen dels de
dåliga rimmens och den onaturliga syntaxens amatörgrop, dels
virtuosens fallenhet för att låta snitsiga rim och trixiga
versformer helt ta över showen från diktens innehåll.