Jag minnes dig, när solen eldigt strålar

Dig, när i källor månens bild sig målar

När dammet där på fjärran vägen svävar,

Jag ser dig, när i mörkret vandrarn bävar

I böljans susning, när hon slår mot grunden,

Jag ofta lyss, när ej i tysta lunden

Hos dig jag är – fast skild av land och vatten,

Nu sol går ner – o att med stjärnenatten