Arne Häggqvist, 1911–1985

Foto: Privat

Arne Häggqvist föddes den 19 juni 1911 i Hagge i Västbergslagen och dog den 9 april 1985 i Stockholm. Livet igenom, hur kosmopolitiskt han än levde och hur många språk han än lärde sig, behöll han dalmålets satsmelodi. Hans far var folkskollärare.

Efter studentexamen i Västerås och studieresa i Frankrike följde universitetsstudier i Uppsala: franska, nordiska språk och litteraturhistoria. Häggqvist specialiserade sig snart på stilistikforskning och publicerade sina första uppsatser i ämnet. 1939 tog han fil.lic. med Hjalmar Bergman som avhandlingsämne. Samma år inleddes vänskapen med Nils Ferlin efter en studentafton i Uppsala. År 1942 publicerade Häggqvist den första monografin över Ferlin. Samma år började han som litteraturkritiker i Aftontidningen och startade egen tidskrift. Häggqvist lärde känna Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Eyvind Johnson och Jan Fridegård, men framträdde snart som något av banérförare för en yngre generation, fyrtiotalisterna, som Häggqvist samlade i en antologi och publicerade på det egna förlaget Ars. Tillsammans med boktryckaren Hubert Johansson drev Häggqvist i många år en exklusiv förlagsverksamhet: ofta rörde det sig om numrerade bibliofilupplagor, där en översättning som Pablo Picassos legendariska pjäs från ockupationens Paris, Åtrån fångad i svansen (1966), gjordes tillgänglig för en begränsad svensk publik.

Ungefär samtidigt som Häggqvist framträdde som kritiker och generationsspråkrör inledde han sin översättarverksamhet med böcker av Colette och Jens-August Schade 1944. Huvudspråken var franska, engelska och spanska, men Häggqvist översatte också enstaka verk från danska och norska samt gjorde överraskande gästspel som kännare av rumänska, turkiska och arabiska. Vid de senare tillfällena tog Häggqvist hjälp av befintliga översättningar till franskan. Han försvarade den indirekta översättningen som metod och hävdade alltid principen att det var målspråket som var viktigt att kunna.

Häggqvists huvudinsats som introduktör skedde inom den romanska sfären. Nyckelverk i efterkrigslitteraturen – Sartres Existentialismen är en humanism (1946), Julien Gracqs Evighetens gäster (1949), Hemingways Döden på eftermiddagen (1959) – växlade med mer brödbetonade uppdrag som nyöversättningen av Greven av Monte-Cristo (1954). År 1952 introducerade Häggqvist Jacques Prévert och 1956 Juan Ramon Jiménez, samma år som denne fick Nobelpriset. Till milstolparna inom översättargärningen måste också nämnas Dalís självbiografi Salvador Dalís hemliga liv (1961–62).

Parallellt med översättningarna arbetade Häggqvist med framsynta introduktioner av modern litteratur, samlade i volymerna Obehagliga författare (1953) och Blandat sällskap (1954). Här märks författare som Genet, Prévert, Cela och Michaux. Titeln på den förstnämnda kan sägas vara något av en programförklaring: med all sin vänlighet och stora begåvning för vänskap satte Häggqvist inom konsten andra värden högre; nämligen förmågan att bryta sig ur samförstånd, bryta vanesyn och avslöja räddhågad konventionalitet inom moral av såväl privat som offentlig natur. (När principerna så småningom kom att tillämpas på det egna livet antog detta efterhand alltmer ungkarlsliknande former.) Det är svårt att föreställa sig en översättargärning där det privata intresset går mer hand i hand med det yrkesmässiga.

I den underhållande självbiografin Nästan hela sanningen (1984) beskriver Häggqvist hur han började som spansklärare för att skaffa sig ett yttre tvång att lära sig den spanska grammatiken ordentligt. Även om historien är tillspetsad, visar den en livslång arbetsmetod: arbetsinsatsen gick dit lusten och nyfikenheten pekade, han skaffade sig uppdrag för att kunna utforska, för att skaffa sig både ekonomiska och kunskapsmässiga resurser att tillfredsställa en privat nyfikenhet. Detta hindrar inte att arbetsinsatsen var gedigen: i viss mening övergav Häggqvist aldrig stilistiken, han kunde försvära sig åt dålig smak i skilda sammanhang, mest för att det roade honom att utmana och provocera, men förblev i sin litterära praktik alltid den goda smaken trogen.

Häggqvist representerar översättandet som lära och livsstil. Det gav honom en biljett ut i världen och han var mån om att betala tillbaka. Han visste också att i det på utländska impulser ständigt svältfödda Sverige kunde samma text vara mer värd som översättning än som original: i ekonomiskt trångmål sålde Häggqvist egna lyriska övningar som översättningar av en okänd spansk poet och bifogade foton av sig själv i lösmustasch och sombrero – en bragd som många översättare drömt om att upprepa.

De exklusiva litterära och konstnärliga introduktionerna avlöstes alltmer av enklare nöjen, mer lättförtjänta pengar: turisthandböcker om Mallorca, sprithandböcker och lättredigerade erotiska romaner. Herrtidningar rapporterade fascinerat om hans runda säng med spegel i taket, hans avdragsgilla drinkar och kosmopolitiska kunskaper i maskulina ämnen som tjurfäktning och slipssamlande. Hans Största cocktailboken (1982) är ett standardverk inom sitt ämne, liksom Kravatten som lust och last (1978) inom sitt. (Hur det förhåller sig med Konsten att bli förförd från 1967 är osäkert.) Delvis var detta ett sätt att finansiera resor och eget samlande, delvis var intresset för det goda livet naturligtvis genuint. Playboypersonan maskerade dock en samvetsgrann stilkännare och outtröttlig introduktör, samt en arbetshäst, vilket bibliografin vittnar om. Den visar också på något annat, nämligen hur representativ för sin samtid Häggqvist lyckades hålla sig genom hela sitt liv. Efter ett fosterländskt 1930-tal, med studier i inhemska författarskap, kommer utblicken mot världen under 1940-talet och 1950-talet med esoterisk poesi (Jiménez) och existentialism. Även i 1960-talets tilltagande hedonism och 1970-talets drinkblandande och solbadande fas behöll han onekligen sin känslighet för tidsandan. Häggqvist både speglade och medverkade själv till folkhemmets väg ut i en vidare värld.

Förmodligen underlättades lyhördheten för tidens melodi av att Häggqvist genom alla år upprätthöll en lektorstjänst på Franz Schartaus gymnasium i Stockholm, där han sägs ha varit en inspirerande lärare (åtminstone om man var intresserad av litteratur). Men naturligtvis var hans livsstil – med allt yngre älskarinnor ju äldre han blev – ägnad att reta upp delar av kollegiet och göra rektorer nervösa.

Det är svårt att tänka sig en mer färgstark eller motsägelsefull medlem av den svenska översättarkåren.