Eva Liljegren, 1915–2000
Eva Liljegren föddes i Lund den 10 juni 1915 som dotter till överstelöjtnant Gustaf Kjellberg och dennes hustru Dolores, född Stenkula. Familjen var bosatt i Lund, där dottern tog studenten vid Lindebergska skolan. Modern hörde till den skånska societeten och var mer utåtriktad än den inbundne fadern, som var mån om sin privata sfär; paret skilde sig i slutet av 1930-talet, vilket väckte viss uppståndelse då skilsmässor på den tiden sällan förekom i deras umgängeskretsar.
Eva Kjellberg gifte sig ung, redan 1935, med den estländske civilingenjören Edmund Sihver (även Schiffer), som var hög tjänsteman inom den statliga estniska oljeskifferindustrin. Paret fick en son och var bosatt i Estland. Den blivande översättaren hade under dessa år tyska som främsta umgängesspråk men lärde sig också estniska. Under hotet från den sovjetiska ockupationen lämnade hon landet med sin son 1940. Edmund Sihver flydde senare från både NKVD och Gestapo över Finland till Sverige, men då var äktenskapet redan upplöst.
Ett andra äktenskap ingicks 1942 med museiintendenten Mårten Liljegren. Eva Liljegren var 1941−1948 anställd vid Försvarets radioanstalt i Stockholm, där fadern hjälpt henne att få in en fot. Vid sidan av arbetet studerade hon vid Stockholms högskola och blev fil.kand. 1946. Åren 1948−1951 var hon verksam vid konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, blev museiamanuens och gjorde 1951−1952 praktik vid Walker Art Center i Minneapolis, då maken hade en tjänst i staden. Mårten Liljegren blev senare utnämnd till svensk kulturattaché i Washington och Eva Liljegren deltog aktivt i hans arbete. Maken avled vid fyrtio års ålder 1958.
År 1957 blev Eva Liljegren fil.lic. i konsthistoria i Lund. Hon arbetade som förlagsredaktör, först vid Allhems förlag i Malmö 1955−1957, och från 1959 vid Bonniers, där hon blev kvar ända till 1980. Hon var nära vän med flera välkända kulturpersonligheter, bland andra Erik Lindegren och Alice Lyttkens.
Som översättare debuterade Eva Liljegren först 1970, vid 55 års ålder, då hon var en erfaren förlagsredaktör och lektör. Framförallt kom hon att ägna sig åt tyska författare i ett konstnärligt högtstående urval. Debuten skedde med Günter Grass roman Lokalbedövad. Den ordinarie översättaren hade blivit sjuk och förlagsredaktören fick hoppa in. Fram till 1992 översatte Liljegren ytterligare sju verk av författaren.
En annan Nobelpristagare som Liljegren fick ansvaret för var Heinrich Böll, av vilken hon översatte nio verk, däribland Grupporträtt med dam (1972) och Katharina Blums förlorade heder (1976), båda krävande uppgifter med radikala stilblandningar. För det förstnämnda arbetet mottog hon 1973 Letterstedtska priset.
En tredje Nobelpristagare i verklistan var Herman Hesse, av vilken Liljegren översatte Under hjulet (1972), en fjärde var Elias Canetti, som hon översatte flera verk av, och en femte var Elfriede Jelinek, vars De utestängda utkom i Liljegrens svenska tolkning 1992. Bland andra framstående tyskspråkiga författare som hon bidrog till att introducera i Sverige återfanns Peter Handke, Botho Strauss och Uwe Timm. I enstaka fall översatte Liljegren också äldre tyskar som Theodor Storm, samt brev och dagböcker av Mozart och Cosima Wagner.
Också urvalet av författare som skrev på andra språk än tyska inbegrep många välkända namn, främst engelskspråkiga och danska författare, däribland enskilda titlar av Jane Austen, Karen Blixen, Marilyn French och Susan Sontag. Få svenska översättare har haft ett så högkvalitativt urval att arbeta med, även om Liljegren förvisso också översatte en del mer underhållningsbetonad litteratur, bland annat historiska kärleksromaner av Barbara Cartland och den kanadensiska författaren Mazo de la Roches Jalna-serie. Från danska översatte Liljegren på 1970-talet en längre svit i Knud Meisters ungdomsbokserie om mysterielösaren Jan.
I en intervju för Åsa Wall (Svenska Dagbladet 21/10 1972) berättar Eva Liljegren om sitt tillvägagångssätt som översättare:
När det gäller Böll, Grass och Hesse är deras formuleringar tveklöst avsiktliga. Där anser jag att översättaren är skyldig författaren en exakt tolkning. Det är en fråga om ödmjukhet och förmåga att underordna sig författarens intentioner och helt avstå från ambitionen att skapa en egen översättning.
I samma intervju uppges att Liljegren medvetet lät bli att i förväg läsa de verk hon skulle översätta: ”Hon ville förmedla det första intrycket och hade desto roligare själv”. Strategin verkar ha varit framgångsrik. Forskaren Ruth Fröland, som i en studie jämfört fem tolkningar till skilda språk av Grass En snigels dagbok, beskriver i en intervju 1976 att det som utmärker Liljegrens tolkning var ”översättarinnans ambition och förmåga att mycket nära hålla sig till författarens original på tyska. När man läser den norska översättningen får man närmast intrycket av att norrmannen velat skapa ett eget och mer läsbart original”.
Under sin sent inledda men intensiva översättarbana fick Eva Liljegren ta emot i stort sett samtliga stora hedersbetygelser som en svensk översättare kan få; förutom Letterstedtska priset också Författarfondens premium (1979), Rabén & Sjögrens översättarpris (1985), De Nios översättarpris (1989) och Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris (1990).
Eva Liljegren avled den 21 september år 2000.