Gundla Johansson, 1880–1972

Käthe Miethes Liselotte i övers. av Gundla Johansson.

Gundla Emerentia Norlander föddes den 9 februari 1880 i Kristianstad som andra barn i en syskonskara om fyra hos Ernst Otto Norlander, besiktningsrustmästare och ingenjör, och dennes maka Maria Lovisa, född Söderqvist. Var Gundla fick sin utbildning är oklart; det Högre Allmänna Läroverket i Kristianstad var ännu stängt för flickor. Hon tycks tidigt ha anslutit sig till sin yngre broder Eriks bekantskapskrets kring studentföreningen Athenæum, i vilken ingick blivande storheter som Gustaf Hellström och Fredrik Christofferson, senare Böök. I samma krets ingick också broderns vän Nils P. Svensson, med vilken hon senare skulle gifta sig och som skulle göra sig ett namn som skribent och diktare under signaturen Qvidam Qvidamsson. Paret gifte sig 1905 i Göteborg, där maken nu var medarbetare vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De fick en son 1907. Efter skilsmässa gifte Gundla Svensson om sig 1915 och blev då andra hustru till den femton år äldre zoologen Ludvig Johansson, som var expert på iglar. Vid tiden för giftermålet var han anställd som lektor vid Göteborgs Realläroverk. Maken avled 1929.

Gundla Johanssons (då Svensson) tidigaste översättningar tycks ha varit för den förre makens tidning. För Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning översatte hon 1914 som följetong Mary Raymond Shipman Andres omfattande roman Marskalken, opublicerad i bokform. Källäget för den typen av översättningar är magert, och det är inte orimligt att hon översatte fler verk för tidningen.

De första översättningarna i bokform gjordes för Albert Bonniers förlag 1920. Därefter följde en tät ström av arbeten under hela mellankrigstiden med upp till fyra översättningar per år. Mestadels var det fråga om lättsammare samtidsförfattare, en hel del äventyrsböcker, huvudsakligen översatta från engelska och norska, ibland också tyska. Bland författarna märks den norske spänningsförfattaren Stein Riverton (pseud. för Sven Elvestad) och inte minst dennes landsman, den minst lika populäre äventyrsförfattaren Øvre Richter-Frich. Bland de tjogtals titlar av den sistnämnde som utkom under dessa år översatte Gundla Johansson åtminstone åtta, men även här är källäget magert − de flesta titlarna hade ingen översättare utsatt och arkiven är förkomna.

En annan genre Gundla Johansson ägnade sig åt var de romantiska ”kvinnoböckerna”. Genrekaraktären beskrivs i en anmälan i Svenska Dagbladet (4/6 1922) av Kathleen Norris Rakels äktenskap, en roman som sägs vara bemängd med ”svek och besvikelse, tro som går i kvav och nya drömskepp som dyker upp vid horisonten”. Skribenten menar dock att ”författarinnan handskas med sina människoöden med redbarhet och kunskap” och hoppas att verk av denna typ kan ge ”ge männen kännedom om kvinnligt hjärteliv”.

Sammanlagt omfattar Gundla Johanssons översättarverk åtminstone ett sextiotal titlar. Särskilt intensivt arbetade hon 1941−1948, då närmare trettio av dessa tillkom. Vid sidan av spänningslitteraturen och romantiken översatte hon mot slutet av 1930-talet också en del böcker för barn och ungdom, flera av dessa på uppdrag från det aktiva förlaget Ljus. Många av titlarna gick i omtryck, bland annat hästböcker av den hawaiianska författaren Armine von Tempski och ett par titlar i Mary O´Haras serie om hästen Flicka.

Vissa norska pojkböcker utmärkte sig med en särskild präktighet. En sådan var Paul Fæns Jan klarar skivan, som Johansson översatte 1938. Här kan man finna lärdomar i stil med: ”En pojke, som reser mil för att lägga blommor på sin mors grav, är inte någon tjuv.” Gundla Johansson översatte också ett par italienska författare, oklart från vilket språk, bland annat en realistisk berättelse av Ettore Cozzani om pojkar som drömmer om att bli flygare med den lite missvisande titeln Unga flyghjältar (1942).

Gundla Johansson lämnade på så vis många bidrag till den rika floran av översatta ungdomsböcker under dessa år. Möjligen skedde en del av textarbetet väl snabbt: Johansson kritiserades påfallande ofta för sina insatser. I hennes översättning av E. Gee Nashs populärvetenskapliga bok Hansan (1920) fann en anmälare i Svenska Dagbladet (3/10 1930) att ”det specifikt anglosachsiska namnskicket i alltför stor omfattning fått stå kvar obeskuret” samt att "en för övrigt lustig och upplysande gammalengelsk rimmad ramsa över köpmansvaror har av översättarinnan med aktningsvärd ansträngning förvandlats till något som liknar svensk knittel, svårigheterna har emellertid varit för stora, och en oaktsam blandning av 1500-talsortografi och nystavning äventyrar yttermera intrycket av pastischen".

När Detta vårt enda liv (1947; orig. The Power House) av Alex Comfort föll under kulturredaktören Thorsten Jonssons skarpa ögon och vässade penna gav det upphov till en rungande sågning av översättaren (Dagens Nyheter 17/11 1947):

Metaforerna har kommit i händerna på en dam vid namn Gundla Johansson, som tidigare översatt barnböcker och tillämpar deras standard på Comforts prosa. När hon hittar någonting som hon tycker verkar egendomligt tar hon bort det, och det är just finesserna som Gundla tycker är så konstiga. Hon har tagit bort ungefär 75 sidor av denna bok, en rad här, fyra där, en sida här, åtta där; på några ställen har hon också satt dit en liten vändning som i hennes ögon lät bra, och på andra redigerar hon om en sida bara för nöjes skull. På senare år har det i Sverige inte förekommit någon översättningsprestation som i så hög grad som denna understryker nödvändigheten av att förläggarna verkligen kontrollerar i vilket skick deras försvenskningar befinner sig innan de ger ut dem. Den här volymen måste betrakta som ett rent skämt med bokpubliken.

Jonssons avslutning är snarast att beteckna som ett lustmord. Kritikern lyckas dessutom få in en ganska låg insinuation om barnlitteraturen i stort.

Det kan förstås ha berott på annat – exempelvis åldern – med det går inte att blunda för att Gundla Johanson slutade som översättare kort efter denna recension och att Ljus fortsättningsvis valde att låta Comfort översättas av andra.