Rafael Lindqvist, 1867–1952

Rafael Lindqvist föddes den 15 januari 1867 i Uleåborg; fadern var arkitekt. Han tog studentexamen i Helsingfors 1886, var volontär vid Finska gardet och ett dragonregemente utanför Charkov 1886–1888, avlade fil. kand.-examen 1892 vid Helsingfors universitet och studerade därefter som stipendiat i Moskva 1894–1897. Under 1890-talet var Lindqvist verksam som journalist i finländsk och svensk press; han tjänstgjorde som amanuens på universitetsbibliotekets ryska avdelning 1902–1906 och var chefredaktör för skämttidningarna Fyren 1904–1922 och Blinkfyren 1924–1939. Han dömdes till tre månaders fängelse för majestätsbrott 1915 – därav fångdräkten på porträttet som illustrerar denna artikel. Hans satiriska tillfällighetsdikter publicerades i tre volymer Rim och rapp (1904–1919).

Lindqvist debuterade som översättare med en auktoriserad översättning av Lev Tolstojs färska roman Uppståndelse (1899–1900). På grund av Walborg Hedbergs samtidiga översättning i Sverige utkom den endast i en upplaga. Under de närmast följande åren ägnade sig Lindqvist åt att introducera modern rysk prosa, det vill säga Maksim Gorkij och hans författarkrets. Översättningarna utkom endast i Finland. Lindqvists kunskaper i ryska var obestridligt goda, men hans språkkänsla var vacklande. Föråldrade, styva uttryck samsades med finlandssvenska talspråksformer. Transkriberingen av ryska ord och namn var i högsta grad egensinnig.

Lindqvist började redan på åttiotalet översätta poesi. Hans projekt var att ge en mångsidig presentation av rysk poesi, från folkdiktningen till den nyaste lyriken. Översättningsvolymerna skulle bilda ett ”poetiskt-historiskt panorama” över det ryska folkets liv. Dikterna skulle vara representativa men fick också gärna ha en finländsk eller svensk anknytning. Den första volymen Ur Rysslands sång (1904) innehöll både folkdiktning och konstpoesi – från Lomonosov till symbolisten Konstantin Balmont. I förordet framhöll Lindqvist att den ryska litteraturen representerade framtidens Ryssland och att det därför var av vikt att känna till landets poesi. Trettio år senare utkom ytterligare tre volymer Ur Rysslands sång, varav den första innehöll folkdiktning, den andra 1800-talspoesi och den tredje samtida ryska lyriker – såväl sovjetförfattare som emigranter.

Lindqvist låg också bakom den svenska översättningen av den ökända antisemitiska skriften Förlåten faller – det tillkommande världssjälvhärskardömet enligt ”Sions vises hemliga protokoll”. Skriften, som Lindqvist första gången publicerade under signaturen S. i Hangö 1919, kom att få stor spridning i både Finland och Sverige under mellankrigstiden. Det var den första översättningen till något språk av skriften i fråga.

Politiskt reaktionär visade Lindqvist ändå ett stort intresse för ”bolsjevikpoesin”. Redan i Sånger i rött och svart (1924) ingick översättningar av bland annat Vladimir Majakovskijs diktning samt Aleksandr Bloks ”De tolv”. Valet av författare för antologin Rysslands judiska skalder (1935) var ägnat att väcka förvåning – exempelvis utgavs Aleksandr Blok (i Lindqvists stavning Block) felaktigt för att vara jude. Dock introducerades här för första gången på svenska poeterna Boris Pasternak och Osip Mandelstam. För den sistnämnde, här företrädd med ”Frihetens skymning”, skulle det dröja 37 år innan han återkom på svenska.

Sitt översättarvärv avslutade Lindqvist med en omfattande volym rysk 1900-talspoesi, Under röd himmel (1945, 1947), från modernisterna till sovjetlyriker som Aleksandr Tvardovskij. En intressant detalj är att i den första upplagan av antologin från 1945, ”tillkommen på uppdrag av Kommittén för kulturellt närmande mellan Finland och Ryssland”, ingick den i Sovjet fördömde och bortglömde Mandelstams ”Frihetens skymning”, men i den utökade upplagan från 1947 var dikten inte längre med. Inalles tolkade Lindqvist till svenska upp emot åttahundra dikter av över hundra ryska poeter.

Ett motsvarande betydelsefullt verk var de två översättningsvolymerna från 1926 respektive 1932 med finsk poesi, från folkdikter till de nyaste namnen.

Sin programförklaring som översättare gav Lindqvist i diktform i förordet till den första volymen av Ur Rysslands dikt:

Ärans språk är som bekant
föga rytmiskt redoboget.
Jag försökt att tolka sannt,
än naivt, än manligt moget,
såvidt möjligt ordagrannt,
metriskt taget som pedant –
alltid tanketroget…

I sin strävan att ge dikterna ”en möjligast trogen försvenskning” höll Lindqvist fast vid originalets metrik och rimschema. Många prisade hans versifikatoriska talang och rimkonst, men det gavs också kritiska röster. Hagar Olsson noterade den ”intuitiva rytmen” och ”virtuosa glansen” i Lindqvists översättningar, men menade att rimtvånget alltför ofta ledde honom vilse. Strängast var Per Erik Wahlund som fann Lindqvists tolkningar vara ”i det närmaste lika renons på enkel hantverksskicklighet som på språkkänsla och sinne för valörer”. De var ”krystade, låghalta, fulla av skrattretande vändningar och obetalbara nödrim”. Ett särtecken var inslaget av ryska lånord, som till exempel ”jamstsjik” (skjutskarl), ”baryschnja” (fröken) och ”vintervjuga” (snöyra). Översättaren och kritikern Thomas Warburtons slutomdöme om Lindqvist som översättare av poesi var att ”den lyriska känsligheten fick vanligen sitta emellan i hans tolkningar, som mera utmärker sig för lyckade hurtiga tonfall”.

Lindqvist dog den 10 oktober 1952 i Helsingfors.