Reidar Ekner, 1929–2014

Foto: Nina Burton

Reidar Ekner föddes i Gävle den 25 juli 1929. Fadern Eric Ekner var handelsresande och modern Hjördis, som hette Ingemann som flicka och kom från Norge, bankkassörska. Efter några år i Leksand flyttade familjen till Södra Ängby i Bromma. Man behöll dock i alla år kontakten med Dalarna, i synnerhet sommartid. Från sin uppväxt mindes Ekner långt senare cirkusens årliga besök i det stillsamma Leksand:

Jag var en tystlåten ensamgångare. Men till Cirkus Karavan begav jag mig frejdigt när den kom, och fick mot löfte om fribiljett hjälpa till att resa tältet, montera bänkrader, frakta hö och foder till djuren. Och jag kunde röra mig fritt bland stallarna och känna lukten av hästar och elefantavföring, matos från vagnarnas spisar.

Spänningen mellan det intellektuellt disciplinerade och det hemlighetsfulla, biologiska och sinnliga går att spåra i hela Reidar Ekners långa liv och vittförgrenade verk. I gymnasiet gick han på reallinjen men blev tidigt litteraturintresserad. Efter studentexamen från Bromma läroverk våren 1948 och en liftartur i det krigshärjade Europa ner till Medelhavet – den första av många och långa utlandsresor – skrev Reidar Ekner in sig på Handelshögskolan i Stockholm för att bli civilekonom. Han övergav dock snart den merkantila karriären och började, efter en ny resa som förde honom till Jugoslavien och Nordafrika, att studera litteraturhistoria med poetik och filosofi på dåvarande Stockholms högskola. År 1962 disputerade han för doktorsgraden med ett ämne som var otypiskt för tidens strikt historieinriktade svenska litteraturvetenskap: den poetiska intuitionens filosof Hans Larsson och hans estetik. Avhandlingen gav inte desto mindre Ekner docentbetyg och en tjänst vid Stockholms universitet, där han arbetade till 1991. På 1960-talet bodde han i Uppsala och hade i sitt första äktenskap två döttrar med Mareile Willis, född Kobin.

Ekner började tidigt skriva litteraturkritik och debuterade redan 1953 som essäist i Bonniers Litterära Magasin med en studie av Djuna Barnes hermetiska roman Nightwood, som då ännu inte var översatt till svenska. Under 1950-talet etablerade han sig som flitig kritiker i den syndikalistiska Arbetaren (senare Dagstidningen Arbetaren), i Aftontidningen och i Dagens Nyheter. Åren 1958–1973 var han medarbetare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med svensk och amerikansk litteratur som specialitet. Sina artiklar, som enligt hans egen bibliografi omfattar långt över sjuhundra nummer, publicerade han i urval i en rad essäsamlingar, sist i tre volymer år 2011.

Som översättare debuterade Ekner med Herman Melvilles berättelse Billy Budd, förmärsgast (1955). Han blev en stor kännare av den gåtfulle amerikanen, vars realism balanserar på gränsen till barock och mystik. I bibliografin till den stora Melville. En samlingsvolym (1957) kommenterade den unge utgivaren med pedantisk noggrannhet föregångaren Aida Törnells översättning av Melvilles Mardi från 1949: ”Utgåvan omfattar de 104 första, det 117-nde och de nio sista av originalets 195 kapitel, eller 56%”. Ekners egna Melvilleöversättningar var noggranna, färgstarka och ingalunda petiga. Ett exempel från Melvilles berättelse Benito Cereno, som första gången översattes i urvalsvolymen från 1957:

The morning was one peculiar to that coast. Everything was mute and calm; everything gray. The sea, though undulated into long roods of swells, seemed fixed, and was sleeked at the surface like waved lead that has cooled and set in the smelter’s mould. The sky seemed a gray surtout. Flights of troubled gray fowl, kith and kin with flights of troubled gray vapors among which they were mixed, skimmed low and fitfully over the waters, as swallows over meadows before storms. Shadows present, foreshadowing deeper shadows to come.

 

Det var en av de morgnar som var karakteristiska för denna kust. Allting var tyst och stilla, allting var grått. Fastän sjön hävde sig i långa linjeräta dyningar verkade den orörlig och dess yta glänste matt likt vågigt bly som har kallnat och stelnat i en smältdegel. Himlen liknade en grå syrtut. Flockar av oroliga grå fåglar, släkt med de flockar av oroliga grå dimslöjor som de blandade sig med, strök tätt och flackande över vattnet likt svalor över en äng före ett oväder. Skuggor i nuet som bebådade djupare, annalkande skuggor.

Ekner översatte flera verk av Melville, dock inte hans stora roman – det dröjde till 1994 innan Hugo Hultenbergs version av mästerverket Moby Dick från 1943 fick en ersättare genom Per Erik Wahlund. Överhuvudtaget var Reidar Ekner de små böckernas mästare. Han utgav under 1960-talet och 1970-talen en lång rad personligt valda översättningsvolymer där han introducerade framför allt modern amerikansk litteratur för svensk publik. Mest uppmärksammad blev hans antologi Helgon & hetsporrar (1960), den första större presentationen på svenska av den så kallade beat generation-poesin med Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och Gary Snyder som främsta namn. Av de anarkistiska beatpoeterna kände han mest affinitet med den buddhistiskt och ekologiskt inriktade Snyder, som han senare blev personlig bekant med.

Redan före disputationen hade Ekner gjort sig bemärkt inte bara som översättare och kritiker utan också som poet med Etnografika (1960). Den följdes under de kommande decennierna av ett antal tunna, koncentrerade diktsamlingar där skarpa verklighetsobservationer, ibland med lätt ironi, bryts mot underliggande naturmystiska eller metafysiska skikt. Debuten var sen med tanke på att Ekner sedan 1953 hade lett Sveriges första organiserade skrivarkurs, som samlade flera med tiden kända författare som P.C. Jersild och Sonja Åkesson. Innan verksamheten lades ner våren 1961 hade man gemensamt publicerat samlingsvolymen Träffpunkt och flera av deltagarna hade hunnit debutera före sin handledare.

Efter skrivarcirkelns upplösning engagerade Ekner sig i Svenska översättarförbundet och satt i dess styrelse 1962–1973. Annars tycks han, när undervisningen på Stockholms universitet var avklarad, ha dragit sig undan de större sociala sammanhangen. När många kolleger demonstrerade mot USA-imperialismen och för olika former av socialism började han 1968 att egenhändigt bygga sig ett hus i Alsike mellan Uppsala och Stockholm. Det betydde inte att Ekner var opolitisk, men att hans politik inte var de stora församlingarnas. Det var ingen tillfällighet att han 1977 på eget förlag skulle ge ut den första svenska översättningen av Henry David Thoreaus Om civilt motstånd (1849). Omgivningarna kring huset, dit han flyttade med hustrun i sitt andra gifte, Aina, född Köhlquist, gav goda förutsättningar för Ekner att ägna sig åt sitt stora intresse vid sidan om böckerna – långdistanslöpning. Han deltog under åren i många maratonlopp där bland toppnoteringarna märktes 2.53.45 i Köpenhamn 1985 och, som sextioårig, 3.13.51 i Stockholm Marathon 1989.

Husbygget på landet ingick i Ekners vändning till ett ekologiskt tänkande och en strävan efter att leva i harmoni med naturen. Hans utveckling i denna riktning förstärktes vid en USA-vistelse 1970, då han var gästprofessor vid Berkeleyuniversitetet, och genom en lång reportageresa till nordamerikanska indianreservat 1975 tillsammans med den nära vännen Nina Burton. Gary Snyder berättar i brev till Allen Ginsberg 1972 att han hälsar på Ekner för att arbeta med översättningen av diktsamlingen Turtle Island (Sköldpaddsön på svenska 1976). I ett brev till Ginsberg från ett annat besök tio år senare karakteriserar Snyder sin jämnårige värd som ”fiery acerbic marathon-running Swedish shamanist poet”. Snyder blev för Ekner en själsfrände både poetiskt och filosofiskt och hans dikter på svenska – betecknade som ”återdiktade” – är ibland svåra att skilja från översättarens egen poesi från samma tid:

Pine Tree Tops

in the blue night
frost haze, the sky glows
with the moon
pine tree tops
bend snow-blue, fade
into sky, frost, starlight.
the creak of boots.
rabbit tracks, deer tracks,
what do we know.

Talltoppar

I den blå natten
frostdimma, himlen glöder
av måne
talltoppar böjs
snöblått, tonar över i
himmel, frost, stjärnljus.
Knarr av kängor.
Kaninspår, hjortspår,
hur mycket vet vi.

I huset i Alsike fick Ekner och hans hustru en dotter som dog vid åtta års ålder i cancer. Den gripande diktsamlingen som han skrev till dotterns minne, Efter flera tusen rad (1974), har blivit en tröstens bok för många föräldrar som upplevt liknande förluster; den har tryckts i flera upplagor och översatts till sex språk.

Forskningen, diktningen, kritiken och översättningen var fyra jämbördiga grenar i Reidar Ekners verk. Sin största insats som forskare gjorde han otvivelaktigt med utgåvan av Gunnar Ekelöfs Skrifter (1991–1993). Ekner, som var Ekelöfläsare sedan tonåren och vän med poeten sedan slutet av 1950-talet, var behjälplig vid utgivningen av flera diktsamlingar, framför allt En natt i Otočac, tolkningarna Valfrändskaper och Dīwān-trilogin. Ekners utomordentliga förtrogenhet med materialet är allmänt erkänd, men hans principer för redigeringen av Ekelöfs efterlämnade skrifter är omstridda. Han var redaktör för Gunnar Ekelöf-sällskapets medlemsblad (från 2001 Ekelöf’et) ända från starten 1991 till 2006.

År 1994 gifte Reidar Ekner om sig med den norska poeten Eldrid Lunden och bodde från 1997 fram till sin död den 5 juli 2014 med henne i Bø i Telemark. Från Bø skrev han en blogg med namnet Newsletter (1–37), där han kommenterade hustruns och sina egna litterära projekt, deltagande i olika poesifestivaler och resor till gamla vallfartsorter i Europa, Turkiet och Mexiko.

Reidar Ekner var med artikeln om Gunnar Ekelöf en av de första medarbetarna i Svenskt översättarlexikon. I ett e-postbrev till redaktionen 14/12 2005 skrev han:

Om övers.lexikonet kan komma ut enligt den skisserade modellen, kommer den svenska kultursektorn att häpna över omfattningen och betydelsen av den litterära översättningsverksamheten.