Tre svenska män hafva företrädesvis tänkt djupt, stort
och skönt öfver det Sköna: Swedenborg, för hvilken
Kärleken var allt; Ehrensvärd, för hvilken Konsten
var allt; Thorild, för hvilken Naturen var allt; –
och enhvar af dem fästade alltså med öfvervigt sin upp-
märksamhet vid ett visst hufvudstycke af det Gudomli-
gas gäng till uppenbarelse såsom Skönhet. Klart bör
nämligen vara, att det Sköna utgår ur Kärleken, fram-
går ur Konsten, och, mellan dessa båda ändpunkter,
genomgår Naturen; eller att det erhåller af Kärleken
sin själ, af Naturen sin kropp, och af Konsten sin full-
daning. Ty å ena sidan förhåller sig så med all gu-
doms-artad sjelfmedvetenhet, och således äfven med vår
andel deraf (eller med allt hvad vi kalla Idee), att Kär-
leken är sjelfva det lif, hvarigenom den upplåter och
öfverlåter sig, eller skapande fortsätter sig; å andra si-
dan åter innebär Naturen alla villkoren för dessa med-
delningars sinnliga åskådlighet; hvadan det Sköna måste