Strövtåg i hembygden Av Gustaf Fröding Ur: Stänk och flikar. Dikter (1896)    Årskurs: Gymnasium    Tema: Sommar, Tidens gång, Vår I. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,det är ljus över stränder och näsoch omkring står den härliga skogen grönbakom ängarnas gungande gräs. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackordstår min hembygd och hälsar mig glad,var mig hälsad! — Men var är min faders gård,det är tomt bakom lönnarnas rad. Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,där den låg, ligger berghällen bar,men däröver går minnet med vinden svalt,och det minnet är allt som är kvar. Och det är som jag såge en gavel stå vitoch ett fönster stå öppet däri,som piano det ljöd och en munter bitav en visa med käck melodi. Och det är som det vore min faders röst,när han ännu var lycklig och ung,innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröstoch hans levnad blev sorgsen och tung. Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig nedinvid sjön för att höra hans talom det gamla, som gått, medan tiden led,om det gamla i Alsterns dal. Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,men så svagt som det blott vore drömt:”det är kastat för vind sedan tjugu år,det är dött och begravet och glömt. Där du kära gestalter och syner minns,där står tomheten öde och kal,och min eviga vaggsång är allt som finnsav det gamla i Alsterns dal.” II. Och här är dungen, där göken gol,små tösor sprungo härmed bara fötter och trasig kjolatt plocka dungens bär,och här var det skugga och här var soloch här var det gott om nattviol,den dungen är mig kär,min barndom susar där. III. Här är stigen trängre, här är vildskog,här går sagans vallgång vild och lös,här är stenen kastad av ett bergtrollmot en kristmunk långt i hedenhös. Här är Vargens gård av ris och stenrös,här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,här satt Ulva lilla, Vargens dotter,ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk. Här går vägen fram till Lyckolandetden är lång och trång och stängd av snår,ingen knipslug mästerkatt i stövlarfinns att visa oss, hur vägen går. IV. Kung Liljekonvalje av dungen,kung Liljekonvalje är vit som snö,nu sörjer unga kungenprinsessan Liljekonvaljemö. Kung Liljekonvalje han sänkersitt sorgsna huvud så tungt och vekt,och silverhjälmen blänkeri sommarskymningen blekt. Kring bårens spindelvävarfrån rökelsekaren med blomsterstoften virak sakta svävar,all skogen är full av doft. Från björkens gungande krona,från vindens vaggande gröna hussmå sorgevisor tona,all skogen är uppfylld av sus. Det susar ett bud genom däldenom kungssorg bland viskande bladi skogens vida väldenfrån liljekonvaljernas huvudstad. Läs dikten på Litteraturbanken Termer och begrepp Uppgift, Gymnasium Gymnasium Om dikten Del I av … Fortsätt läsa Poesi/Författare/Gustaf Fröding/Strövtåg i hembygden