Översättarrätten i Sverige

Riksdagsordningens förstasida 1810.

Översättarens rätt att påverka hur hans eller hennes översättning brukas kan idag tyckas självklar för många inom skrået. Att denna rätt inte är självskriven framgår dock av sällsynta men återkommande fall av plagiatöversättningar. Många översättare kan också vittna om att det inte är ovanligt att lekmän undrar vilken rätt en översättare egentligen har att få ersättning vid en nyutgåva eller att bevilja eller förhindra en sådan.

Översättarrätten sönderfaller i två distinkta delar som ofta sammanblandas, bland annat för att terminologin är vacklande och inte alltid konsistent. Den ena delen avser upphovsmannens upphovsrätt till sitt verk, som också innefattar rätten att bestämma över om verket ska översättas. Den andra delen avser översättarens upphovsrätt till sin översättning. Enkelt uttryckt kan man alltså beskriva det som att både författaren och översättaren har legitima anspråk på översättningen, anspråk som till del överlappar varandra. För att markera skillnaden brukar översättningar beskrivas som andrahandsverk. Den första delen, den ursprungliga upphovsmannens rätt att kontrollera översättningar av sitt verk, brukar kallas översättningsskydd. Översättarens upphovsrätt till sin översättning benämns i allmänhet översättningsrätt.

 

Europeisk bakgrund

 

Den historiska bakgrunden till både översättningsskyddet och översättningsrätten är de tryckprivilegier som började utdelas i Venedig mot slutet av 1400-talet. Gutenberg hade tryckt sin första bibel redan 1455, men det var i Norditalien som boktryckarkonsten först utvecklades till en verklig storindustri. Därmed uppkom eftertrycksproblematiken. När en tryckare hade visat sig framgångsrik med en utgåva kunde en annan med mindre kostnad och risk snabbt lägga upp samma verk och göra ursprungsinvesteringen olönsam. Lösningen på problemet blev det individuella, verkorienterade privilegiet som under en viss bestämd tid skyddade mot eftertryck.

Sådana privilegier blev snart allmänna, och de kom att utdelas i huvudsak till boktryckare men också till enskilda upphovsmän. Från första början omfattade detta system både originaltexter och översättningar. Eftersom utländska upphovsmän inte hade något översättningsskydd var rätten att översätta i praktiken fri, och översättningar kom att utgöra en dominerande andel av den totala utgivningen.

Detta privilegiesystem spred sig snart över Europa, och det kom redan från början att samordnas med den stränga censur som utövades både av kyrkan och de framväxande nationalstaterna. Ett kungligt eller kejserligt privilegium var en förutsättning för ett framgångsrikt utgivningsprojekt, och privilegierna förutsatte i sin tur ett medgivande av censurmyndigheterna. Samtidigt förblev privilegiesystemet territoriellt begränsat till de olika staterna, och inom varje stat kunde var och en i praktiken översätta fritt och därmed få samma privilegieskydd för sin översättning som ursprungsförfattarna till sina verk.

Privilegiesystemet var statskontrollerat och upphängt på censuren. Det var först när upplysningstankarna om individuella fri- och rättigheter började slå rot som förutsättningar för ett verkligt upphovsrättssystem, orienterat mot individuella upphovsmän, började uppstå. Detta skedde först i England som ett eftersvall av den ärorika revolutionen 1688. Censuren avskaffades 1695, och 1710 kom världens första egentliga upphovsrättslag, ofta kallad The Statute of Queen Anne. Författarna och översättarna gavs här ensamrätt som skyddade mot eftertryck under en 14-årsperiod räknat från publiceringsdagen. Systemet kom sedan att vidareutvecklas och skyddstiderna förlängdes.

Också i Frankrike kom upphovsrätten som resultat av en revolution. I deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1789 avskaffades alla privilegier i ett enda svep, och den kungliga och kyrkliga censuren följde med av bara farten. Efter några års grubbel om eftertrycksproblematiken utfärdades först 1791 och sedan 1793 två dekret som gav de franska upphovsmännen och därmed även översättarna en individuell, livslång ensamrätt att sälja, sprida och låta framföra sina verk inom den nya republikens territorium. Dessa dekret kom sedan att i sina huvuddrag förbli gällande under 170 år.

 

Tryckfrihetsförordningen av 1810

 

Mönstret skulle upprepa sig i Sverige. Där fanns, liksom i det övriga Europa, ett utvecklat privilegiesystem kopplat till censuren. Detta system levde vidare även sedan censorsämbetet avskaffats i samband med införandet av 1766 års tryckfrihetsförordning. I praktiken återinfördes snart en allt strängare censur av Gustav III. Under hans son, Gustav IV Adolf, blev den i det närmaste total. Sverige gick in i de litterära ”järnåren”.

Statskuppen 1809 och kungens avsättning efter det olyckliga finska kriget skulle ändra på detta. Censuren lättades redan innan en riksdag hunnit samlas för att ge landet en ny grundlag och en ny kung, och i den regeringsform som fastställdes snart därefter avskaffades censuren helt i en särskild paragraf, som också fastslog att en ny tryckfrihetsförordning med grundlagskaraktär skulle utarbetas.

Resultatet blev tryckfrihetsförordningen av 1810, en grundlag som också gav Sverige landets första verkliga författarrätt. Där stadgades i den första paragrafen:

Hwarje skrift ware Författarens eller dess laglige rätts innehafwares egendom. Hwilken som skrift trycker eller eftertrycker utan Författarens eller Förläggarens skrifteliga tillstånd, miste upplagan eller böte dess fulla wärde […].

Därmed hade författarna, liksom ”Öfwersättarna”, fått en evig rätt till sina verk. Några år därefter förtydligades översättningsrätten med föreskriften att översättaren hade rätt till sin översättning men att det stod var och en fritt att göra en annan översättning av samma skrift.

 

Sverige och Bernkonventionen

 

På 1840-talet föll teatermonopolen i Sverige, och från 1855 måste teatrarna ha tillstånd från svenska författare och översättare för att få framföra deras verk (alltså även översättningar) på scenen. Detta var av stor betydelse för översättarna eftersom det mesta som framfördes var av utländskt ursprung. På detta sätt kunde Carl August Hagberg glädja sig åt att kunna ta betalt inte bara för sina egna mödor utan även för William Shakespeares.

Så småningom begränsades den eviga upphovsrätten efter internationellt mönster till 50 år efter upphovsmannens död för att så småningom sänkas till 30 år och därefter höjas igen till 50 år. Numera gäller i hela EU en skyddstid om 70 år efter upphovsmannens död.

Så länge upphovsrätten var territoriellt begränsad till enskilda stater som utgjorde homogena språkområden kunde alltså utländska verk översättas fritt. (I den mån översättningar förekom inom länderna var det vanligen fråga om översättningar till eller från latin.) Detta var naturligtvis en stor fördel för mindre stater vilkas litteratur inte översattes i nämnvärd omfattning men som däremot fritt kunde tillägna sig de stora kulturspråkens litteratur i översättning. Det gav också översättarna i dessa små länder gynnsamma villkor. De behövde inte dela med sig till originalupphovsmännen när de översatte de stora kulturländernas författare för spridning i sina hemländer. Också förlagen i dessa länder gynnades i hög grad av systemet.

När litteratur- och översättningsproduktionen ökade starkt under 1800-talet ledde det till växande spänningar, och kraven på förändring kom av naturliga skäl i första hand från de stora och väl etablerade kulturnationerna Frankrike och England. Dessa länders författare och förläggare såg med växande missnöje hur verk från den klassiska romanens storhetstid spreds över världen i översättning utan minsta ersättning för deras del.

Utbytet av litteratur mellan England och Frankrike var ganska balanserat, och dessa länder kom 1851 överens med varandra om att bevilja sina respektive länders författare ett ömsesidigt översättningsskydd. Därmed var den boll i rullning som så småningom skulle leda fram till den epokgörande Bernkonventionen från 1886.

Sverige var i ett europeiskt perspektiv ett litet språkområde som importerade och översatte en stor del av sin litteratur. Så tedde sig saken emellertid inte riktigt i ett nordiskt perspektiv. Bokmarknaden i Sverige, Norge, Danmark och även Finland var på den tiden mycket mera integrerad än nu. Den norsk-danska marknaden var i princip helt gemensam, och redan 1828−1830 hade dessa länder träffat avtal om ömsesidigt respekterande av upphovsrätten. Ur svensk synvinkel sett började det kännas pinsamt att danska men inte svenska författares och översättares rättigheter respekterades i unionslandet Norge.

Detta problem fick en finurlig lösning 1877. De svenska förlagen och översättarna hade ett stort intresse av fortsatt fri tillgång till fransk, engelsk och tysk litteratur, så det gällde att se till att ömsesidigheten begränsades till Norden utan att det verkade som om de stora kulturspråken diskriminerades. I den nya lagen ”angående eganderätt till skrift” 1877 förklarades därför helt sonika att danska, norska och svenska var ”olika munarter av samma språk”, att Norden alltså var ett eget språkområde och att andra inte skulle lägga sig i om man där skyddade varandras verk.

Under tiden gick kampen för ett internationellt erkännande av upphovsrätten vidare, och kända författare med stor internationell spridning, som Victor Hugo och Charles Dickens, engagerade sig i striden. Vid de diplomatkonferenser som föregick bildandet av Bernunionen 1886 var Sverige representerat, men när det väl gällde drog man sig för att gå med. Motståndet från den Svenska Bokförläggareföreningen var för starkt, och Sverige ställde sig utanför. Norge anslöt sig likafullt till Bernunionen 1896 och Danmark 1903.

När bokförläggarna vid unionens tillkomst hade kunnat hindra en svensk anslutning var författarintresset orepresenterat. Detta var emellertid en blomstringstid för svensk litteratur utomlands − mot seklets slut hette den mest översatte svenska författaren August Strindberg, tätt följd av Selma Lagerlöf och Ellen Key. Dessa författare och deras kolleger hade ett starkt intresse av ett internationellt översättningsskydd, och de kunde också uppleva konkurrensen från fritt tillgängliga översättningar på deras egen hemmamarknad som besvärande.

Det var därför dags för författarna att organisera sig, och detta skedde 1893, då Sveriges författareförening, senare Sveriges Författarförbund, bildades på initiativ av bland andra Verner von Heidenstam. Det uttalade syftet var att nedkämpa Bokförläggareföreningen och övertyga regeringen om att ansluta Sverige till Bernunionen.

Författarna hade ordet i sin makt, och snart hade opinionen vänt. En schism bland bokförläggarna underlättade saken. Sverige anslöt sig till Bernunionen 1904, och den svenska originalutgivningen som andel av den totala skönlitterära utgivningen steg snart markant.

 

Översättarrätten efter 1904

 

Därmed var grunddragen vad avser översättningsrätt och översättningsskydd fastlagda. De ändrades inte när Sverige 1919 fick en ny Lag om rätt till litterära och musikaliska verk och inte heller genom 1960 års Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Genom Sveriges medlemskap i EU styrs utvecklingen numera genom det europeiska samarbetet, och både författare och översättare kan glädja sig åt att det rättsliga skyddet för deras verk har blivit näst intill universellt. Det är också erkänt i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Att det inte alltid fungerar så bra som det borde i praktiken i vissa länder är en annan sak.