Svenskt översättarlexikon

Från Sveriges medeltid är ett stycke text bevarat – väl egentligen det enda i sitt slag – som har kapaciteten att framkalla spontant skratt även hos nutida läsare. Inledningen lyder: Hær sigx aff abotum allum skemptan mykla, det vill säga ’Här sägs om alla abbotar ett stort skämt’. Texten är kort, bara något mer än fem hundra ord. Den förtäljer, i parodiskt saklig, relaterande ton, hur en magnifikt skrudad abbot träder in i sitt kloster och slår sig ned vid sitt bord, där han slukar överdådiga kvantiteter av kött, fisk och ägg samt hinkar i sig stopvis av ”gott humleöl”. Han ”begår sin stadiga måltid med allvaret hos en religiös officiant” (Carl Ivar Ståhle). Avslutningsvis reser han sig, läser en skenhelig bön på latin och begår svettkur. – Texten kan läsas, i original och i nusvensk omskrivning, här (ur Form – innehåll – effekt, 1998).

Abbotskämtet brukar betecknas som den första satiren i svensk litteratur. Om folk i dag skrattar åt exakt detsamma i en text av detta slag som den ursprungliga publiken skrattade åt kan man ju alltid ifrågasätta, men det satiriska greppet är ändå allmängiltigt. En litterär narrspegel kan få nya facetter och förlora gamla, men här fungerar den. Dess reflexer träffar oss tvärs över svalget av ett halvt årtusende. Abbotskämtet illustrerar också uppbyggnaden av en mycket stor del av vår första egentliga litteratur på svenska. Den tillkom nämligen genom ”översättning” i dennas äldsta form: ”språkväxlande parafras”.

Texten är bevarad till eftervärlden i två mycket snarlika versioner i ett par senmedeltida pappershandskrifter, som troligen nedtecknats på initiativ av sina högättade ägarinnor och därför kallas Fru Märetas bok respektive Fru Elins bok. De dateras till 1448 respektive 1487–1488. De båda ”böckerna” innehåller förutom abbotskämtet en handfull andra, betydligt längre texter på klassisk fornsvenska, som Eufemiavisorna och Erikskrönikan. Liksom de sistnämnda är sannolikt även abbotskämtet litterärt koncipierat något sekel före sin nedteckning i de båda bevarade handskrifterna, där det alltså möter i en språkform som kan ha tett sig ålderdomlig redan för en samtida publik.

Abbotsatirens språkform erbjuder ett gott prov på vad språkhistorikerna kallar ”yngre fornsvenska”, närmare bestämt i den konservativa tappning som är typisk för de religiösa, klosterbaserade genrerna. Här ser man färre tecken än i andra samtida litteraturarter på den allmänna formupplösning som uppenbarligen var i full gång – eller redan avslutad – i det omgivande senmedeltida talspråket. Det fornspråkliga böjningssystemet, sådant det möter i vår abbottext, är ännu i princip intakt, även om viss vacklan förekommer och också mycket moderna drag kan sticka av på enstaka punkter (till exempel ett fall av utebliven numeruskongruens i verbböjningen: då bärs (istället för bäras) två kannor in). Textens meningsbyggnad är präglad av okomplicerad, lättflytande paratax, ibland med en lätt biblisk ton. 

Stilistiskt har texten under 1900‑talet värderats av främst Erik Noreen (1944) och Per Erik Wahlund (1979). Båda sätter Abbotskämtets stil mycket högt. Som ett svåröverträffat glansnummer i svensk satir framhålls särskilt den ypperliga parodin på den yttersta domen i abbotens tilltal till sina båda ölkannor. Den anonyme satirikern prisas för det briljanta uppslaget och det självständigt eleganta utförandet. Man skänker också sin erkänsla åt hans, som man menar, godmodigt förlåtande hållning inför den mänskliga svaghet han gisslar. Här förnimmes, menar både Noreen och Wahlund, en outtalad förståelse, om inte rentav sympati.

Redan Gustaf Klemming observerade textens hemhörighet i den så kallade goliardgenren. Här odlades i 1100‑ och 1200‑talets Europa den fräna klerksatiren, ofta utvecklad på ett ganska speciellt latin, som förenade grovt vulgära drag med förfinad lärdom. Han nämner förekomsten av en besläktad engelsk satir av större omfång med titeln Magister Golyas de quodam abbate (’mäster Golyas om en viss abbot’) och uttalar tanken att den svenska texten kunde vara tillkommen genom fri bearbetning ”efter något sådant fremmande stycke”. Klemmings uppfattning har sedan varierats i skilda nyanser i diskussionen kring abbotskämtet. 

Denna latinska text är mer än tre gånger så lång som den fornsvenska. Författaren behandlar utan tvivel samma ämne, och han gör det i en form som nog tvingar oss att anta ett direkt beroendeförhållande mellan de båda texterna. Men den engelsk/latinske författarens ton, hela hans hållning till uppgiften, är en radikalt annan än den svenske kollegans. Här är det nämligen inte tal om någon vänligt ironisk dubbelhet i budskapet, inget godmodigt underförstått överseende med mänsklig svaghet, som många tyckt sig kunna läsa in i det fornsvenska abbotskämtet. I stället, i goliardgenrens anda, går satirikern lös på sitt offer helt skoningslöst, utan skymten av försonande misskund. Lika litet skyr han några effekter, inte ens de allra grövsta. Stilen är på en gång robust folklig och lärt sofistikerad, ofta kvick. I skarp kontrast mot vår jämförelsevis städade landsman – skildrad som han är i två adelsdamers böcker – är denne engelsk/latinske abbot en notorisk horkarl, välsedd stamkund på ortens bordell. Han begår sin överdådiga måltid och sitt rundliga intag av fluidum (i hans fall vin) intill och över gränsen för all kontroll. Medan hans svenske ämbetsbroder efter avslutad måltid trots samma övermättnad ändå orkar resa sig från bordet och läsa en bön, måste den engelske abboten bäras ut, under ljudliga rapanden, pruttanden och uppstötningar.

Författarskapet till detta frodiga tidsdokument har traditionellt tillskrivits den engelske prelaten Walter Map (Mapes), som verkade i sitt hemland på 1100‑ och det tidiga 1200‑talet. Det är dock ovisst om denne verkligen själv är författaren till den latinska texten; någon anonym vagantpoet från det föregående seklet har också föreslagits. Högst rimlig förefaller i alla händelser kopplingen av texten till den konflikt som under 1100‑talet rasade mellan cisterciens- och cluniacensordnarna. Goliardlitteraturens fräna vidräkning med skrymtande prelater hämtade sin självklara näring ur det samtida monastiska förfallet. Också vår storätande svenske abbot – låt vara i aldrig så godmodig tappning – tillhörde ett vidsträckt europeiskt brödraskap.

Fint bildade och estetiskt känsliga svenska 1900‑talsbedömare som Noreen och Wahlund gjorde processen kort med detta i deras smak motbjudande vulgära aktstycke. De vägrade att tillerkänna det någon som helst närmare frändskap med en pärla som det svenska Abbotskämtet. Deras reaktion var måhända förutsägbar. Gör man sig emellertid besväret att läsa latintexten ordentligt framträder betydande kvaliteter i öppen dag. Vem upphovsmannen än var måste han ha stått på höjden av sin tids klassiska bildning. Han rör sig ledigt i medeltidens tre stora latinska stiltraditioner: de romerska skolförfattarna, bibeln (främst i Versio Vulgatas tappning) och arvet från kyrkofäderna. Respekt inger också hans orientering i tidens lärdom, inom områden som (med moderna termer) logik, fysik och zoologi. Därutöver har flera bedömare framhållit textens stilistiska förtjänster. Frapperande är särskilt det otvungna uttryckssättet. Författaren skriver livfullt och energiskt, med en mycket påtaglig ordglädje: han formligen vältrar sig i de skilda stiltraditionernas verbala skafferier och pressar ibland det latinska språkets uttrycksresurser intill – men aldrig över – bristningsgränsen. Han är en verbal ekvilibrist, påfallande road av vitsande ordlekar. För en något trögare nutida latinläsare kan detta förstås bli tröttsamt; dessutom är ju sådant nästan alltid hopplöst ohanterligt för en översättare. Men obestridligen kan denne rasande klerksatiriker inte frånkännas en imponerande verbal kreativitet. 

Hur förhåller sig nu vår fornsvenska abbotsatir till detta ett eller ett par sekel äldre engelsk‑latinska dokument? Olika meningar har uttalats i den saken. Henrik Schück (1890) tänkte sig ett mer eller mindre fritt försvenskat latinstycke. Erik Noreen (1944) hävdade med stort eftertryck abbotskämtets karaktär av svenskt originalverk. Sven‑Bertil Jansson (1997) ser båda texterna i folkdiktsforskarens mönster för analys av sammanhangen inom muntliga traditioner, enligt vilket ett episkt grundmönster kan bevaras intakt i skilda ”dokumentationer”. Skillnaderna mellan texterna, menar Jansson, behöver inte bero på att det ena eller andra utelämnats eller adderats i någondera texten i relation till den andra. De betyder bara att grundmönstret varierats i skilda utföranden i skilda tider och miljöer. Det är därför enligt Jansson ”inte meningsfullt” att utgå från eller hävda något direkt samband mellan just de båda varianter av typen som råkar vara kända idag.

Janssons tolkning av sammanhanget är intressant och allmänt bestickande. Genom direkt komparation av de två texterna på lexikal nivå (Wollin 1997) har det emellertid varit möjligt att påvisa att över hälften av den svenska textens ordmassa faktiskt är förenad i omedelbar, ”ekvivalent” korrespondens med skilda textenheter i latintexten, flertalet också på ordnivå. Det råder därmed ett påvisbart samband mellan den fornsvenska och den latinska texten, i den utformning vari dessa texter är kända idag. Den förra är – inte i sin helhet men i väsentliga partier – tillkommen i distinkt relation till den senare, en relation som är avläsbar i språkformen på lexikal nivå. Den svenske textskaparen är därmed varken författare eller översättare av det litterära verket, i varje fall inte i den mening vi i dagens språkkultur inlägger i dessa begrepp. Som helhet betraktad kan hans insats närmast betecknas som en språkväxlande parafras – av den typ som dominerar den mera litterärt anlagda textproduktionen på svenska i vårt skriftspråks äldsta skede efter vikingatidens runinskrifter. Så, eller ungefär så, tillkom folkungatidens helgonlegender, bibelepik och riddarpoesi. Häribland finner vi just de texter som jämte abbotsatiren är bevarade i fruarna Märetas och Elins böcker. Så tillkom däremot relativt sällan den senare unionstidens mera modernt diversifierade original- och översättningslitteratur.

Typisk för stilrelationen är den synbarligen ändlösa serien skålar som den engelske abboten under sitt ensliga pokulerande utbringar med sig själv. Walter Maps skålar är alltså noga räknat femton till antalet. Den svenske abboten är väl inte mindre törstig vid sin ölkanna än kollegan vid sitt vinkrus, däremot inställer den förre den specificerade räkningen efter den femte skålen. Delvis ekvivalent med Walter Map återges den första skålen, för kyrkans fred, stadga och frälsning, likaså den tredje, som ägnas de underlydande och deras vandel; dessa två har också samma plats i ordningen i båda versionerna. De tre övriga skålarna är dock knappast, som antytts av somliga, gripna ur luften. De kan nog alla tre sägas variera temat i Walter Maps femtonde och sista skål. Denna har en helt annan och mera utbroderad uppbyggnad än de fjorton föregående, som utgörs av en lång serie korta, delvis antitetiskt motställda nominalfraser. Den femtonde skålens ämne utvecklas däremot i två, parallellistiskt uppbyggda bisatser. Hos Walter Map talas det högstämt om dagg som må falla över Gilboas berg, om vitnande skördar, blomstrande vingårdar och frösättande aplar. Enligt Jansson handlar det om en ”urspåring”, synbarligen betingad av abbotens vid det laget avsevärda vinkonsumtion. Den långa serien av lakoniskt radade korta fraser bryts i det slutande satsparets grammatiska tyngd och konstfulla struktur – likt fyllhickan i en uppkastning. Som stilgrepp är det välplanerat och effektivt, fullt värdigt goliardgenren. Här skyr man som sagt inga effekter, varken de grövsta eller de mest subtila; dessa kan ju för övrigt hos en driven stilist mycket väl sammanfalla. 

Den fornsvenske textskaparen visar i hela denna passage på ett lika säkert handlag. Den avslutande passagen associerar tydligt till årsväxt och hopp om god skörd, ett i sammanhanget meningsfullt tema som den svenske abboten alltså anslår redan i sin andra, ännu någorlunda nyktra skål (fore got ar, at gudh giffui goth ar bondom). Men även i sin fjärde och femte skål kan nog den allt lummigare abboten sägas, låt vara löst, anknyta till den plötsligt uppblåsta avslutningen hos Walter Map: stapeln i Babylon och klockan i Lund är liksom daggen över Gilboa nonsensartat långsökta skålämnen, knutna till namngivna, mer eller mindre exotiska orter och typiska för mera kvalificerade konsumtionsfaser, där den drickande söker förevändning i vad som helst. Den svenske satirikern har måhända observerat stegringen i sin ”förlaga”. Utifrån en suverän överblick över texten har han så plockat ut valda beståndsdelar och komponerat dem i ett delvis nytt mönster.

Så arbetar en rutinerad parafrasmakare.