Svenskt översättarlexikon

Den finlandssvenska översättaren Aline Pipping är idag nästan enbart ihågkommen för sin översättning av Dantes Divina Commedia. Aline Pipping föddes i Tavastehus den 18 mars 1863 och dog i Helsingfors den 28 augusti 1963 och blev alltså hundra år gammal. Hon var dotter till överstelöjtnanten och ingenjören Knut Theodor Pipping och Christina Lovisa Alina Standertskjöld, samt syster till Knut Hugo Pipping, professor i nordisk filologi vid Helsingfors universitet 1908–1929. Pipping förblev ogift i hela sitt liv. 

När Pipping var tjugo år reste hon till Wien för att besöka en syster som var gift där samt för att förbättra sin tyska. Där träffade hon en äldre italiensk universitetsprofessor vid namn Franz Coglievina som lärde henne grunderna i det italienska språket. Vid hemkomsten till Finland fortsatte hon studierna på egen hand. 1893 tillbringade hon hela våren i Florens. Hon tog privatlektioner hos en fru Costanza Giglioli och följde föreläsningar på Palazzo Ginori med temat det italienska livet på 1500-talet. Hon fick också höra Giosue Carducci föreläsa om Orlando furioso av Ariosto. Året därpå publicerade Bonniers volymen Valda dikter av Carducci, där Pipping stod för både översättningen och en levnadsteckning över den store skald som 1906 skulle tilldelas Italiens första Nobelpris i litteratur. I en recension ansågs översättningen ha blivit gjord på ”ett omsorgsfullt och i flera afseenden förtjänstfullt vis” och att de svårigheter Carduccis stil ställde översättaren inför hade blivit överfunna på ett förträffligt vis.

I början av det nya seklet deltog Aline Pipping i motståndsrörelsen som kämpade mot den ryske generalguvernören Bobrikovs styre i Finland. Hon var medlem i den så kallade kvinnokagalen (kagalen var en hemlig, men av alla känd, sammanslutning som ledde motståndet). Tillsammans med andra kvinnor arbetade hon med att sprida den illegala tidningen Fria Ord, som trycktes i Stockholm och transporterades till Finland i resväskor med dubbla bottnar. Dessa skall ha varit Pippings specialitet. 

1904 publicerades Pippings översättning av Le avventure di Pinocchio. Storia di un burattino av florentinaren Carlo Collodi. Det italienska originalet hade först publicerats 1881 som följetong i en tidning för barn, Giornale dei bambini, och sedan i bokform 1883. Pippings översättning fick titeln Pinocchios äfventyr. Berättelse om en marionett och gavs ut på förlag Helios i Helsingfors. Den gavs därefter ut också i Sverige av Bonniers i flera upplagor långt in på 1900-talet.

1906 publicerade Pipping en antologi med översättning av samtida poesi och sina egna omfattande författarpresentationer under titeln Nyare italiensk lyrik. En samling skaldeporträtt och öfversättningar. I antologin fanns dikter av Giosue Carducci (alla redan publicerade i volymen från 1894 och lätt bearbetade), Giovanni Marradi (en patriotisk idag i det närmaste bortglömd skald), Giovanni Pascoli, Gabriele d’Annunzio, Annie Vivanti och Ada Negri. 

Året därpå, 1907, gav sig Pipping in på det arbete som skulle bli hennes största och för vilket hon idag är ihågkommen, Dantes komedi. 1915 publicerades hennes svenskspråkiga version av Helvetet i Stockholm av Åhlén och Åkerlunds och 1924 publicerades hela verket i tre volymer med noter av Schildts förlag i Helsingfors. Del två, på italienska Il purgatorio, fick i denna första utgåva den talande titeln Luttringsberget, som motsvarar den italienska titeln bättre än det mer traditionella namnet Skärselden, ett namn som dock senare utgåvor fick.

Aline Pipping arbetade resten av sitt liv med Dantes komedi. När hela verket hade publicerats 1924 påbörjade hon genast en revision av sin översättning. Hon kom dock aldrig så långt som att få läsa korrektur på den sista utgåvan, som gavs ut i Stockholm av Rabén & Sjögren i samband med Dantejubileet 1965. Den reviderade utgåvan av Inferno utkom 1965, Skärselden 1966 och Paradiset 1968.

Aline Pipping tilldelades 1925 det Granbergska priset av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Samtidigt med sitt översättningsarbete var Aline Pipping också aktiv som skribent i olika tidskrifter. 1901 publicerade hon till exempel en artikel om Gabriele d’Annunzio i tidskriften Finsk tidskrift och 1908 en om Carducci i samma tidskrift. Hon var också medarbetare i kvinnosaksorganet Nutid med översättningar och artiklar. Några exempel på variationen i hennes texter framgår av titlar som ”Vår gamla almanacks förunderliga namn”, ”Psykologiska iakttagelser under jordbävningen i Messina” och ”Polemik bakom kulisserna under Selma Lagerlöfs besök i Helsingfors”. I den sistnämnda artikeln, ur Nya Argus, berättar Pipping om Selma Lagerlöfs besök i den finska huvudstaden 1912, som lämnade många besvikna. Pipping hade själv lärt känna Lagerlöf och Sophie Elkan när de bodde på samma hotell i Taormina på Sicilien i februari 1896, och i artikeln återger hon 30 år senare en liten polemik mellan henne själv och skribenten Gustaf Mattsson, som enligt Pipping gjort sig lustig över den svenska författarinnan vid hennes besök. Att Pipping intresserade sig för italiensk filologi framgår av hennes recension av Leo Spitzers Italienische Umgangssprache i Neuphilologische Mitteilungen (1925).

Under sitt liv gjorde Pipping tio resor till Italien, alla flera månader långa. Hon såg den italienska litteraturens portalfigur Gabriele d’Annunzio i egen hög person på teatern och beskrev honom i sin författarpresentation i Nyare italiensk lyrik som ”en utpräglad vivörtyp med blek hy, glesnadt hår och cynisk, själfförnöjd min” och ”en förträfflig illustration till allt hvad det nittonde århundradets sista decennium ville beteckna med slagordet «fin de siècle»”, dock också som ”en begåfvad diktare med obruten arbetsförmåga”. Pipping hörde också en annan central italiensk lyriker, Giovanni Pascoli, föreläsa om Leopardi i mars 1898 på Collegio Romano i Rom, där drottning Margherita var närvarande, och berättar om episoden i Nyare italiensk lyrik.

På ålderns höst höll sig Pipping i hemmet på Ängholm i Ekenäs skärgård sydväst om Helsingfors. Väggarna i hennes arbetsrum var täckta av bokhyllor fyllda med italienska böcker. 1950 deltog hon i 25-årsfirandet av Società Dante Alighieri i Helsingfors, vars guldmedalj hon tidigare hade erhållit.

Som översättare och introduktör av italiensk litteratur var Aline Pipping mycket noggrann och stilsäker, vilket visas inte minst av det faktum hon översatte med rim som följde originalens versmönster. Ett exempel kan ges med översättningen av Carduccis berömda dikt om den lille sonen som dött, i original ”Pianto antico” och i Pippings översättning ”Gammal klagan”: 

 

L’albero a cui tendevi La pargoletta mano, Il verde melograno Da’ bei vermigli fior, Nel muto orto solingo Rinverdí tutto or ora E giugnolo ristora Di luce e di calor. Tu fior de la mia pianta Percossa e inaridita, Tu de l’inutil vita Estremo unico fior, Sei ne la terra fredda, Sei ne la terra negra; Né il sol più ti rallegra Né ti risveglia amor.

Det träd, emot hvars grenar, dem klarröd blomprakt täckte, din barnahand du sträckte, granatens fagra träd, nu grönskar det å nyo i enslig trädgårds gömma, ty ljus och värme strömma från junisolen ned. Du blomma på min stängel, som ödets stormar rista, den första och den sista som lifvet skänkte mig, i kalla mullen bor du, du bor i svarta mullen, ej solens sken på kullen, ej kärlek väcker dig.

 

Aline Pippings översättning av Pinocchio är också mycket fin, utförd med en stor noggrannhet och ett språk anpassat till en ung publik. I sitt livsverk, översättningen av Dantes komedi, hade Pipping ambitionen att följa originalets rim och rimflätning. Hennes översättning är mycket genomarbetad och sägs ha uppskattats av Anders Österling och av den svenske romanisten Johan Vising, vilken också hade bistått henne “med värdefulla råd och vänlig uppmuntran” enligt hennes dedikation i den svenska utgåvan på Norstedts från 1925. I en recension från 1917 om första delen av verket menar Olaf Håven att översättaren ”löst den svåra uppgiften på ett synnerligen förtjänstfullt sätt”. E. Staff (förmodligen den svenske romanisten Erik Staaff), som anmälde hela komedin 1925, menade att översättningen var ”obestridligen ett samvetsgrant arbete vittnande såväl om de för uppgiften erforderliga insikterna, som om en beaktansvärd formell talang”. Trots detta positiva omdöme, menar Staff dock också det finns brister som ”skruvade konstruktioner, alltför vardagliga, ofta rent av platta ord och uttryck, grammatiska inadvertenser av olika slag”. Bland senare kritiker kan nämnas Christina Heldner, som menar att rimflätningen i översättningen “ibland tyngs av konstruktioner som antingen upplevs som tillkrånglade eller som plötsligt sänker den stilistiska nivån”, medan Niklas Rådström anser att den har många förtjänster.

Som exempel på översättningen kan ges några berömda rader från episoden om Paolo och Francesca, Helvetet, femte sången (vers 100-108):

I Historiska och litteraturhistoriska arkivet i Helsingfors, som är en enhet tillhörande Svenska litteratursällskapet i Finland, finns Aline Pippings arkiv med bland annat hennes brevsamling, dagböcker samt manuskript och anteckningar som hon gjorde i anknytning till översättningen av Dantes komedi till svenska. Detta material torde vara en guldgruva för den forskare som förhoppningsvis någon gång i framtiden vill studera denna okända men intressanta kulturpersonlighets gärning.