Svenskt översättarlexikon

Anders Lindeberg var militär, journalist, författare och teaterman, en av de mest tongivande kulturpersonligheterna i det tidiga 1800-talets framväxande offentlighet i Sverige. Förutom journalistik, kritik och debattskrifter omfattade hans skribentverksamhet lyrik, dramatik, romaner, reseskildringar samt en stor mängd översättningar inom en rad genrer. Han var ofta kontroversiell, utsattes inte sällan för häftig kritik från samtida intellektuella, och för hovet och regeringen utgjorde han ett ständigt irritationsmoment. Inom teatern var hans insatser både av teoretiskt och praktiskt slag med en långvarig och omfattande kritik av den dåtida teaterpolitiken, en omfattande översättarverksamhet och framför allt som grundare av Nya teatern.

Lindeberg föddes den 8 november 1789 i Stockholm i ett relativt välbeställt hem som son till Anders Crispin Lindeberg, bokhållare vid huvudstadens järnvåg, och dennes hustru Margareta Kristina, född Rebrén. Efter studentexamen vidtog universitetsstudier i Uppsala med den klassiska litteraturen som huvudintresse. Under studietiden började Lindeberg själv författa och fick 1808 Svenska Akademiens hedersomnämnande för sitt poem ”Friheten”. Studierna avbröts dock av en hastigt uppflammande patriotism i samband med det finska krigets utbrott samma år. Lindeberg tog värvning i det militära och deltog i flera operationer, bland annat i slaget vid Leipzig, i Pommern och i fälttåget mot Norge. Med en fysik som egentligen passade bättre för skrivpulten avslutade han sin officersbana 1814. Han förärades senare kaptens grad, vilket var den titel som han skulle bära resten av livet.

Detta var en tid då den fristående pressen gjorde viktiga framsteg i Sverige, en utveckling som drevs fram av ett kulturellt och politiskt alltmer engagerat borgerskap. Som skribent hamnade Lindeberg omedelbart i den polemiska fållan. Ett par debattskrifter i tidens brännande politiska frågor, däribland en om kronprins Karl Johan, Några tankar om en svensk tronföljares uppfostran (1816), väckte regeringens misshag och blev konfiskerade. I de litterära debatterna sällade sig emellertid Lindeberg inte till den radikala falangen utan snarare till den traditionellt fransk-klassiskt inriktade skolan, och han vände sig mot de nya så kallade Uppsalaromantikerna. De estetiska idealen framträder i hans litterära produktion, bland annat tragedin Blanka (1817, uppförd på Kungliga teatern 1822) och diktverket Mina drömmar (1819), båda prisbelönta av Svenska Akademien. Speciellt den förra lockade motståndarna till häftiga angrepp och förlöjliganden under lång tid framöver.

Efter att 1816–1820 ha varit anställd på Allmänna Journalen köpte Lindeberg 1821 Stockholms Posten, vilken nu fick ett uppsving i popularitet och upplaga. Artiklarna hade till en början mestadels kulturellt innehåll, men politiken tog snart överhanden. Adeln och dess dominans inom rikets styrande ämbeten kritiserades hårt, välformulerat och väl underbyggt, inte sällan med Karl XIV Johans bistånd – monarken gav vid denna tid både moraliskt och ekonomiskt stöd till Lindebergs verksamhet.

Det var under dessa år som Lindebergs intresse för teatern utvecklades. En praktisk ingång var översättarsysslan. Förmodligen var det ett personligt intresse som drog honom till detta, för översättandet i sig hade låg status – det skulle dröja till 1870-talet innan översättarnas namn ens sattes ut på de dagliga repertoaraffischerna. År 1823 översatte Lindeberg hela tre operor för Kungliga teatern: Spontinis Vestalen (libretto V.J.È. de Jouy), Mozarts Titus (libretto P. Metastasio) och Webers Friskytten (libretto F. Kind). De noterades av kritikerna och ansågs ha ett ledigt och sångbart språk. I recensionen av Mozarts Titus berömdes översättningen: ”Svenska scenen har nu nyligen blivit riktad med en skänk, vari vi tro oss igenkänna samma skickliga hand, som dit nyligen överflyttat flera blommor från Talias utländska parterr” (Allmänna Journalen 14/7 1823).

Av verken var det Friskytten som var den stora begivenheten – urpremiären i Berlin två år tidigare hade markerat avstampet för den tyska musikdramatiska romantiken. Stycket blev en stor framgång även i Stockholm och skulle återkomma flitigt på repertoaren. Översättningen kom att användas ända in på 1940-talet – en anmärkningsvärt lång livslängd för en operaöversättning. Det var således med Lindebergs text som Jenny Lind kom att göra sitt beryktade genombrott som Agathe 1837, och mer än ett sekel senare (1946) skulle Birgit Nilsson göra sin operadebut till samma text.

Som vanligt när det gäller notbundna texter förhåller sig Lindebergs översättningar relativt fritt till originalen, men de är befriade från den sortens syntaktiskt tillkrånglade lösningar som var så typiska för tiden. Här Agathes kända cavatina ur Friskytten, akt III:

Und ob die Wolke sie verhülle,
Die Sonne bleibt am Himmelszelt;
Es waltet dort ein heil’ger Wille,
Nicht blindem Zufall dient die Welt!
Das Auge, ewig rein und klar,
Nimmt aller Wesen liebend wahr!
Für mich auch wird der Vater sorgen,
Dem kindlich Herz und Sinn vertraut,
Und wär’ dies auch mein letzter Morgen,
Rief’ mich sein Vaterwort als Braut:
Sein Auge, ewig rein und klar,
Nimmt meiner auch mit Liebe wahr!

 

Blott för en stund kan molnet skilja
från jorden dagens stjernas pragt.
I himlen bor en evig vilja,
och slumpens nyck har ingen magt.
Guds lag bestämd och mild och klar,
i alla ting är uppenbar.
Hans fadersöga ock mig skådar,
för det är intet obemärkt.
Hvad än mig denna dagen bådar,
mitt bröst af mod och hopp är stärkt.
På hans beskydd förtröstar jag,
för denna och för hvarje dag.

För Kungliga teatern gjorde Lindeberg under sin återstående karriär ytterligare en handfull översättningar, jämnt fördelade mellan skådespel och operor. Skådespelen var inga stora succéer – till exempel Rådgivaren (1840) av den annars så populäre Eugène Scribe och Mélesville (pseud. för Anne-Honoré-Joseph Duveyrier) gick bara två gånger. Skådespelet Toni lanserades först som ett ”svenskt original” men fick efter anklagelser om plagiat omrubriceras som en bearbetning, nämligen av Theodor Körners pjäs från 1812. Bättre lycka hade Lindeberg med operorna. Två grand opéra kom att framföras i hans översättningar: Spohrs Jessonda (libretto E. Gehe) och Halévys Judinnan (libretto E. Scribe). Den sistnämnda komponerades 1835 och översattes förmodligen någon gång under åren därefter, men den uppfördes inte på teatern förrän 1866, långt efter Lindebergs död den 12 december 1849.

Trots att Lindeberg flitigt anlitades som översättare av Kungliga teatern drog han sig inte för att hårt kritisera dess förvaltning i sin tidning och komma med upprepade propåer om att själv få överta skötseln eller om att få bygga en egen teater (Kungliga teatern hade monopol på scenisk verksamhet i Stockholm). Framställningarna växte så småningom ut till politiska brandtal mot regeringen, och kungen tog nu sin hand ifrån honom. Det hela eskalerade till en medial cirkus med polisingripanden, förtalsanmälningar och rättegångar – 1834 riskerade Lindeberg till och med dödsstraff för högmålsbrott men benådades i sista stund, en utdragen process som fick stor uppmärksamhet i pressen och kom att prägla bilden av honom under lång tid.

Anders Lindeberg knöts därefter till Aftonbladet, där han främst sysslade med litteraturkritik. Nu översatte han också ett flertal prosatitlar. Lindeberg bevakade ständigt vad som hände på den internationella litteraturscenen, han var särskilt intresserad av att sprida god och uppbygglig litteratur till barn och ungdom och riktade flera pedagogiskt anpassade översättningar speciellt till den läskretsen. Bland dessa verk fanns såväl andaktsböcker som mer underhållande uppbyggliga berättelser i stil med Heinrich Müllers Rudolf, eller Resan till Amerika. En sann händelse, tjenande till undervisning och uppmuntran för tänkande och välsinnade barn (1835). Nämnas bör också översättningen av G.A. Bürgers Baron von Münchhausens sällsamma resor och äfventyr (1842). Lindeberg låg dessutom bakom översättningen av ett flertal facklitterära verk, bland annat Walter Scotts biografiska skrift Napoleon Bonapart (1827 – en upplaga från 1826 köptes upp av en konkurrerande förläggare och makulerades) och Humboldts resor och forskningar i två band (1836).

Teatertankarna släppte han dock inte. Efter ytterligare en uppsjö avslagna ansökningar kunde Lindeberg 1842 på rekordtid låta bygga en egen teater, Nya teatern, vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan, vilket återigen satte honom i offentlighetens fokus. Verksamheten var storskalig, med över hundratalet anställda, och teatern fick snart svårt att få ekonomin att gå ihop. Redan 1845 togs den över av nya ägare.

En av Lindebergs ambitioner med teatern var att lyfta fram den svenska dramatiken. August Blanche gjorde här sin debut med Positivhataren (1843), vilken gjorde stor succé. Repertoaren dominerades dock av översatta pjäser, gärna av de stora författarna som Molière och Hugo. För Nya teatern översatte Lindeberg den senares Lucretia Borgia 1844 (och för Kungliga teatern 1853 även Donizettis opera efter samma skådespel). Hugos Ringaren i Notre-Dame, eller rättare sagt Charlotte Birch-Pfeiffers tyska dramatisering av den, blev i Lindebergs översättning 1844 en av teaterns största kassasuccéer. Av Lindebergs egna verk sattes enbart Prästgården upp (1843) och utan större framgång. Därutöver gjorde han ytterligare en handfull översättningar samt dramatiserade bland annat Fredrika Bremers succéroman Grannarne (1844).

De ekonomiska konsekvenserna av teaterkonkursen var för Lindeberg svårartade, och de fick stor inverkan på hans fortsatta liv. Intellektuellt förblev han dock aktiv in i det sista. Han återgick till journalistik på Dagen och Aftonbladet, skrev ett par historiska romaner och deltog flitigt i den politiska debatten. Han hann nätt och jämt uppleva revolutionsåret 1848, vilket inspirerade honom till en sista uppflammande republikansk agitation, innan han året därpå dog i sviterna av ett slaganfall.