Svenskt översättarlexikon

Anne-Marie Edéus föddes den 9 juli 1921 i Stockholm som dotter till överstelöjtnant Gunnar Vallquist och översättaren Lily Vallquist, född Söderberg. Hon var därmed yngre syster till Gunnel Vallquist. Liksom sin syster gick Anne-Marie i flickskola i Stockholm. I slutet av 1930-talet företog hon språkstudier i Frankrike och återvände till Sverige i samband med krigsutbrottet. På nyårsdagen 1941 gifte hon sig med Karl-Gustaf Edéus, kapten vid Norrlands artilleriregemente; paret flyttade till makens tjänstgöringsort Östersund, där de var bosatta under några år och fick två söner och en dotter. På uppdrag av FN posterades Karl-Gustaf i Etiopien 1950, dit familjen flyttade och stannade fram till 1954; samma år skiljde sig makarna och Anne-Marie konverterade till katolicismen. Maken gick bort fyra år senare, 44 år gammal. Anne-Marie med de tre barnen hyrde därefter ett par år in sig hos vänner i en villaflygel i Eskilstuna innan familjens nya hus i Sigtuna stod färdigt. I Sigtuna stannade Anne-Marie resten av sitt liv och levde liksom sin äldre syster i äktenskapligt avseende ensam.

I sin nya hemstad var hon huvudsakligen verksam som översättare men också som kommunalpolitiker; först för Centerpartiet och senare för dåvarande Högerpartiet. Hon var ledamot i stadsfullmäktige 1967‒1971, kommunfullmäktige 1973‒1979 och ett antal år även i skolstyrelsen. Intresset för det samhälle som hon levde och verkade i visade sig också i den tillsammans med Agnete Hjorth färdigställda Sigtunabilder. Hus och människor i gamla Sigtuna (1995).

Edéus engagerade sig aktivt i den ekumeniska rörelsen i Sverige. Hon medverkade i dess tidskrift Pilgrim och översatte en rad skrifter med anknytning till dess både internationella och inhemska verksamhet. Dit hörde arbeten av den franska Taizérörelsens schweiziske grundare Roger Schutz, liksom av den i Sverige verksamme dominikanerprästen Jean Paillard, vars programskrift Dieu est inutile hon gav den något neutralare titeln Detta lever jag för (1971). Hon översatte därutöver ytterligare verk av religiöst slag, som religionshistorikern M.I. Boas Hedendom i kristendom (1964) och Jan G.M. Willebrands Bibel, ekumenik och sekularisering (1968).

Översättardebuten skedde med Louise de Vilmorins Den ljuva kärleken (1955). Boken togs emot väl av kritiken och man framhöll dess eleganta stilkonst och behagfulla rytm. ”Att fånga detta måste vara ungefär lika svårt som att ösa upp månstrålars lek på en vattenyta med händerna, och det hedrar översättarinnan Anne-Marie Edéus att hon fått med så mycket av originalets luftiga dans med ord”, skrev Barbro Hähnel i Dagens Nyheter (3/12 1955). Samma år översatte Edéus tillsammans med modern Cecil Roberts Strövtåg i Rom. Det litterära utbytet mellan Lily, Gunnel och Anne-Marie skulle hädanefter vara konstant; det hände ofta att de sinsemellan diskuterade sina översättningar under arbetets gång och bistod varandra med hjälp.

Anne-Marie Edéus översättningar fortsatte att få god kritik och hennes förmåga att återge författarens stil uppmärksammades, i synnerhet om den ansågs behaglig, sober eller vacker. Om Félicien Marceaus Hjärtats irrbloss skrev Bengt Söderbergh i Expressen (9/9 1957): ”Med varsam hand för att fullt ge rättvisa åt stilen och den sköra stämningen har också ’Hjärtats irrbloss’ blivit översatt. Här har vi fått en ny översättare att ta vara på”. Kritikern och översättaren Arne Häggqvist kunde i Aftonbladet 24/2 1958 skriva att ”en ovanligt smidig och vacker översättning har presterats av Anne-Marie Edéus” angående den brittiske vagabonden och Spanienfrivillige Laurie Lees Stulen sommar. En resa i Andalusien (1956).

Mest känd har Edéus blivit som översättare av framträdande franska författare. Dit hör bland andra Simone de Beauvoir och Marguerite Yourcenar. Hon har därtill översatt kända såväl som mindre kända engelskspråkiga författare, från Aldous Huxley och Patricia Highsmith till nordirländskan Deirdre Madden.

En viktig insats gjorde Edéus genom sina tolkningar av ett antal av Patrick Modianos romaner, vilka samtidigt innebar att hans författarskap på allvar introducerades i Sverige. Den sidan av hennes verksamhet började med författarens tredje roman De yttre boulevarderna, på svenska 1974. Sedan följde i ganska rask takt Villa triste (1977), Familjebok (1979), De dunkla butikernas gata (1980) – vilken utkom i Norstedts Panterserien och gav författaren Prix Goncourt 1978 – och Ungdomsår (1985). Sviten avslutades så med Minnets kvarter (1986). När Patrick Modiano 2014 tilldelades Nobelpriset i litteratur kom några av Edéus tolkningar ut i nytryck, senast Villa triste 2016.

I arbetet med denna svit ställdes Edéus inför skilda typer av problem eftersom Modiano i dessa romaner successivt söker sig fram mot den stil som sedermera blivit hans kännetecknande, den koncentrerade föreningen av tydlighet och halvdunkel. Edéus visar fin känsla för författarens stilistiska utveckling och hon kan förmedla förändringen från den bedrägliga lättheten i Familjebok till annalkande tragedi i De dunkla butikernas gata. Som helhet är hennes tolkningar av Modiano frapperande genom sin enkelhet, språkliga musikalitet och rytmiska känsla.

Som exempel kan man jämföra några rader ur De dunkla butikernas gata, en scen ur ockupationsårens förflutna med ett ungt par på flykt till Schweiz, som bildar en mörk botten till den medvetet fragmentariska berättelsen:

Au bout d’une dizaine de minutes, j’ai compris qu’il ne reviendrait pas. Pourquoi avais-je entraîne Denise dans ce guet-apens? De toutes mes forces, j’essayais d’écarter la pensée que Wrédé allait l’abandonner elle aussi et qu’il ne resterait rien de nous deux.
Il neigeait toujours. Je continuais de marcher, en cherchant vainement un point de répère. J’ai marché pendant des heures et des heures. Et puis j’ai finit par me coucher dans la neige. Tout autour de moi, il n’y avait plus que du blanc.

 

Efter ungefär tio minuter förstod jag att han inte skulle komma tillbaka. Varför hade jag dragit Denise med mig i den här fällan? Av alla krafter försökte jag skjuta undan tanken att Wrédé skulle överge henne också och att det snart skulle vara slut med oss båda.
Det snöade alltjämt. Jag fortsatte att gå och såg mig förgäves om efter en orienteringspunkt. Timme efter timme gick jag. Till sist lade jag mig ner i snön. Runt omkring mig var allting vitt.

Särskilt iögonenfallande är de tre sista meningarna – var och en kort och koncentrerad, samtidigt som de tillsammans bildar en rytmisk helt och med påtaglig effekt, vilket är särskilt utmärkande för Modianos stil. ”Hans stil är genomarbetad och har kongenialt tolkats till svenska av Anne-Marie Edéus”, skrev Karl-Erik Lagerlöf i Dagens Nyheter (30/4 1979).

År 1987‒1989 utkom i Pléiadeserien en ny fransk textkritisk utgåva av Marcel Prousts stora romansvit På spaning efter den tid som flytt, baserad på nya textvarianter, ändringar och tillägg i författarens egen handskrift och i bevarade korrektur. Bonniers förlag beslöt då att göra reviderad utgåva av Gunnel Vallquists version (1964–1982). Översättaren tog sig åter an den stora uppgiften och inhämtade därvid också hjälp av sin syster. I ett efterord tryckt i verkets sista del Den återfunna tiden skriver Vallquist: ”Det stora arbetet med korrekturläsning av hela verket har […] på ett mycket förtjänstfullt sätt utförts av min syster Anne-Marie Edéus, som också kommit med en hel del stilistiska förbättringsförslag som jag tacksamt anammat”.

En av de sista översättningar som Edéus publicerade var en kort text av Marcel Proust, ”Intryck från resor i automobil”, publicerad i Sara Danius essäsamling Prousts motor (2000). Man frestas se den också som en hyllning till storasystern Gunnels tolkning av den franske mästarens huvudverk.

Anne-Marie Edéus avled den 12 september 2013. Hon vilar i den vallquistska familjegraven på Vilse-Kleva kyrkogård, Floby pastorat, i Västergötland.