Arne Holmström, 1912–2004
Arne Sixten Sigurd Holmström föddes den 30 mars 1912 som son till förläggaren Axel Holmström och dennes hustru Siri. Familjen bodde i Stockholm. Sonens insats som översättare kan helt kopplas till faderns förlag. Detta hade grundats 1910. Fadern skötte i stort sett förlaget ensam. Facklitteraturen var politiskt radikal med uttalad vänsterprofil men partipolitiskt obundet. Socialism, anarkism (syndikalism) och pacifism var ideologiska grundbultar. Längre fram skulle både Axel och Siri Holmström bli bemärkta för sitt antifascistiska engagemang. Förlagets utgivning av svensk skönlitteratur blev rätt så marginell, även om Gustaf Hedenvind-Eriksson fick sina första verk utgivna där. Istället gavs utrymme för översatt skönlitteratur av författare med vänstersympatier. Och det är i egenskap av översättare som sonen Arne – som tagit studenten på latinlinjen 1932 och tidigt skaffat sig goda språkkunskaper – träder in i faderns förlagsverksamhet.
Lena Israel-Gedin, som redan då hade sitt säte i Berlin och fungerade som ett slags litterär agent långt innan yrket var uppfunnet, medverkade till att Holmström kom igång som översättare. Hon förmedlade översättningsrätten till Leonid Pantelejevs (pseud. för A.I. Jeremejev) ungdomsbok Petjka och klockan, en självbiografisk berättelse om författarens uppväxt som föräldralöst barn i den unga sovjetstaten och på tyska utgiven av det sovjetinriktade Verlag der Jugendinternationale. Boken utkom på svenska 1931, då Arne fortfarande var tonåring. Den lanserades av förlaget som ”den nya ungdomsboken”, präglad av saklig, osentimental realism, enligt baksidestexten.
Efter att kollegan Eugen Albán blivit för sjuk för att fullgöra sina översättningsuppdrag kom Arne Holmström att ta över några av de författarskap han varit mest förknippad med, nämligen B. Traven och Upton Sinclair. Av den förre översatte han från tidigt 1930-tal och framåt sju romaner, av den senare fem. Många av dessa var populära och trycktes om i årtionden efteråt.
Mest krävande torde översättningarna av den mystiske signaturen B. Traven ha varit. Författaren, vars identitet inte med säkerhet har gått att fastställa, skrev på tyska men utgav sig emellanåt för att vara amerikan och lät i vissa sammanhang förstå – på oklara grunder och kanske på skämt – att de engelska översättningarna av hans verk borde betraktas som original. Holmström översatte sannolikt från tyska men hade ändå att ta ställning till författarens amerikanska identitetslekar. Bland förlagets efterlämnade papper finns en A4:a från författaren med förhållningsorder till översättarna. Infogade engelska slangord och speciella uttryck där det inte går att hitta någon adekvat lösning med hjälp av ett lexikon kan hellre få stå oöversatta; exempelvis hick, pop, sap, mug, buddy och joint skulle stå som i manus. En del andra uttryck borde däremot förklaras, däribland oak (från OK), hack (för ”taxi”), mustabe (från must have been), playing the ponies (för ”satsa på tävlingshästar”), no lip from you (i betydelsen shut up), steady (för ”fästmö”). Om alla andra informationsvägar saknas, råder Traven, kan man söka hjälp hos den amerikanske konsuln om sådan finns att tillgå.
Ett alldeles särskilt förhållande mellan förläggare, författare och översättare kom att prägla kontakten med den tyska barnboksförfattaren Lisa Tetzner. Hon och hennes man Kurt Kläber hade på grund av sina politiska värderingar tvingats i schweizisk exil efter Hitlers maktövertagande. Tetzners böcker förbjöds dock även därstädes och Axel Holmström stod plötsligt som hennes huvudförläggare, varför de flesta av hennes böcker kom att översättas från originalmanuskripten.
Korrespondensen mellan förläggare Holmström och Tetzner ger en inblick i hur samarbetet utvecklades. Under i stort sett hela 1930-talet tilltalar de varandra i korrespondensen som ”Ärade kamrat”, men efter det att Tetzner varit på Sverigebesök övergår de till ”Käre vän”. I ett brev daterat 9 maj 1935 pläderar Axel Holmström eftertryckligt för sonen som översättare:
Men nu är det så, att min son brukar översätta mina övriga ungdomsböcker. Han är ung, hans förstår barnen och känner deras språk. Han har fått mycket beröm för sina översättningar. Det är också för mig ekonomiskt fördelaktigt, att han översätter boken.
Som alltid faller det tyngsta argumentet på plats sist! Vid den tidpunkten konkurrerade förlaget med Bonniers om de svenska rättigheterna, men Tetzner ingrep och ombesörjde att Holmström fick utgivningsrättigheten.
På hösten 1938 kom Lisa Tetzner på Sverigebesök och därefter blev kontakten starkare. I ett brev (19/11 1938) skrev författaren att hon litar på att Arne Holmström i sin översättning får rätsida på sådant som klingar falskt eller känns enformigt. ”Han lär ju ska vara en god skribent!” I april 1941 skrev Tetzner att hon färdigställt manus till Den långa natten (på inrådan av förlaget kom titeln sedermera att ändras till Erwin i Lappland) och att hon med varm hand överlåter till sin översättare att kolla tiderna för solens upp- och nedgång i Lappland, vilka månader som samerna befinner sig på vinterläger samt vissa avstånd och marschsträckor, fakta vilka utelämnats i författarens manus och markerats med rött. Hon vill också att det ska framgå att Erwin talar dålig svenska, så att översättaren hittar ett sätt att göra typiska tyska grammatikfel, och hon önskar slutligen att barnbreven i berättelsen återges på stockholmsk gatuslang. All denna korrespondens rör Tetzners stora barnodyssé som utgår från Barnen i 67:an och tar avstamp i Berlin på 1930-talet.
Lisa Tetzner fyra volymer om Sotarpojken översattes också av Arne Holmström 1938–1940. Denna historiska berättelse om barnarbete i Italien på 1840-talet var frukten av ett nära samarbete mellan Tetzner och hennes make, men den utgavs under hennes namn. På sin hustrus tillskyndan fullbordade Kläber snart under pseudonymen Kurt Held sin serie om Röda Zora, vilken handlar om ett gäng jugoslaviska barn som tvingas stjäla för att överleva och har ett starkt socialt patos som borde tilltala förlaget. Men Axel Holmström undvek att ge besked om utgivning. Lisa Tetzner föreslog då att hennes namn kunde stå som ensamt författarnamn, utifall Holmström var motvillig att lansera ett nytt författarnamn. En starkt förkortad version kom på svenska först 1954 hos Rabén & Sjögren genom förlagsredaktören Astrid Lindgrens försorg.
Arne Holmström verkade under mellankrigstiden som frilansjournalist i socialdemokratiska tidningar och tidskrifter. Han gifte sig 1937 med Karin Saltin och fick tre söner 1941–1949. Holmström var aktiv antifascist och antistalinist. Han engagerade sig i Svenska frivilligkåren och ingick som ett slags inbäddad journalist vid strider i både Finland och Norge, något som mynnade ut i de försäljningsmässigt mycket framgångsrika reseberättelserna Från finska fronten och Från norska fronten (båda 1940).
Arne Holmström var som mest aktiv som översättare så länge faderns förlag fanns. Efter faderns död 1947 hade han sin huvudsakliga näring som journalist och fotograf. Han knöts efter kriget till nystartade Aftontidningen; senare skrev han för Stockholms-Tidningen och Aftonbladet och arbetade då även som fotograf. Han blev snart känd genom ett trädgårdsprogram på TV med Ria Wägner.
Redan under mellankrigstiden hade Holmström blivit god vän med författaren Stieg Johansson, och då de båda en tid gick arbetslösa under kriget började de tillsammans att skriva på en lite mer hårdkokt följetongsdeckare för Allers. Efter två kapitel erbjöds emellertid Holmström anställning och hoppade av projektet. Kompanjonen fortsatte arbetet, vilket resulterade i boken Ingen kan hejda döden (1943). Med den var signaturen Stieg Trenter född.
Holmströms insatser som översättare var tydligt ideologiskt färgade – Sinclair, Traven och Tetzner hade alla i sin samtid en politisk vänsterprofil, om än på skilda sätt. Men det var ingen propagandalitteratur han översatte, snarare en socialt medveten litteratur, i ett urval som påverkats av faderns och hans egna ideologiska preferenser.
Holmström avled den 17 juni 2004 i Bromma.