Svenskt översättarlexikon

Plikttrohet och teaterkärlek är de nyckelord som bäst sammanfattar Carl Gustaf Nordforss karriär, som omspände 28 år vid Kungliga Operan i Stockholm som direktör och översättare av cirka 60 pjäser och operor.

Han föddes i Malingsbo, Dalarna, 2 augusti 1763 som äldst av fyra barn till prästen Anders Nohrfors och Elisabeth Arosén. Fadern beskrivs som en lärd men inte rik man som undervisade barnen i hemmet. Utrustad med bildningstörst men utan pengar flyttade Carl Gustaf Nordforss tjugo år gammal till Stockholm och fick tjänst vid Tullverket. I huvudstaden umgicks han med de unga genierna Thomas Thorild och Bengt Lidner, och debuterade själv som poet i Stockholms-Posten 1786 med en Thorild-inspirerad dikt.

När kriget mot Ryssland bröt ut 1788 tog Nordforss värvning genom att tillsända kung Gustav III en dikt, i vilken han rimmade: ”Jag hellre dör för en kanon / Än vid en släpig addition”. Försiktigtvis tillfogade han dock: ”Lät mig få slåss som skrifvare”. Kungen gjorde honom till auditör och adjutant till general Gustaf Mauritz Armfelt, som Nordforss följde till norska gränsen, sedan till Finland 1789, varifrån han sägs ha återvänt djupt desillusionerad. På poesins fält gav dock erfarenheten resultat i form av ett ”Ode til Svenska Armeen” (1788) och ”Sång öfver Baltzar Horn” (1789), som belönades med Svenska Akademiens stora pris.

År 1790 utsågs Nordforss till andredirektör vid Gustav III:s opera. Medan förstedirektören, samme Armfelt, ansvarade inför kungen för repertoaren och ekonomin, var det andredirektören som skötte den faktiska ruljangsen. Under tre decennier var Nordforss den stabila kraften under en lång rad förstedirektörer: från 1792 den gravt okunnige Rålamb, från 1798 den högfärdigt frankofile Hamilton, från 1804 den mångbegåvade men kanske ekonomiskt slarvige Edelcrantz, från 1810 den ofta frånvarande Skjöldebrand och från 1812 den kompetente Löwenhielm. Men efter en ekonomisk kris 1818 fick både Löwenhielm och Nordforss lämna sina tjänster. Nordforss genomlevde kungamordet 1792, öppnandet av talteaterscenen Arsenalen 1793, Operahusets stängning 1806 och dess återuppståndelse efter statskuppen 1809. När Arsenalen sedan brann 1825 fällde Nordforss en berömd replik som väl vittnar om kvardröjande bitterhet: ”Kungliga Teatern skall hädanefter blifva en kräfta för civillistan och en graf för alla dess teaterdirektörer”. Vid avgången 1818 skrev han följande i ett brev (citat ur Bergman):

Jag har i 28 år […] tjent Kungen i denna befattning. Men tvertemot hvad man då lofvade mig, har den hvarken gifvit mig utkomst eller rättighet till befordran. – På så lång tid kan jag naturligtvis hafva tröttnat vid denna svåra och förhatliga sysla. Man får ej tröttna vid mödor och besvär, det vet jag väl – men de blifva hårda at utstå, då man för dem får röna orättvisa istället för rätt och istället för förtjent belöning måste uppbära chikaner.

Nordforss militära karriär var rätt händelselös, men han fick majors avsked 1798 och hederstiteln överste 1815 efter att ha tjänstgjort i generalstaben i Stockholm. Det ordningssinne han utövade som regementsskrivare och kvartermästare gick nog väl i hand med skötandet av operans stora apparat: vid större föreställningar kunde utöver sångarna krävas 60 musiker och 100 scenarbetare. 1800-talets teatersmak gick alltmer mot melodramatiska stycken, pittoreska miljöer och visuellt spektakulära uppsättningar (trots primitiv belysningsteknik). I arkiven återfinns noggranna scenerier som Nordforss nedskrev för vissa uppsättningar, med folkliv, handgemäng och ljus- och ljudeffekter. En välvillig historiker (Bergman) har därför velat kalla Nordforss den förste i Sverige som utövade teaterregi i egentlig mening.

En annan teaterhistoriker (Personne) sammanfattar hans personlighet:

Nordforss var till sin karaktär en af de redligaste och mest vältänkande människor, ehuru dessa egenskaper ofta undanskymdes af hans häftiga lynne. Därför blef han också af många misskänd, men under den brusade ytan klappade det ädlaste hjärta.

I en nekrolog beskrivs han som ”icke något egentligt snille” men i stället ”ett af dessa fasta bestämda ordnande sinnen som veta hvad de vilja och hvad de kunna, som känna både sin afsigt och sin förmåga” (Anders Lindeberg, Stockholms-Posten 15/8 1832). Något stort namn har Nordforss inte heller blivit vare sig i teaterhistorien, som mest uppmärksammat aktörerna och förstedirektörerna, eller i litteraturhistorien, där en bedömare har menat att Nordforss ”uttömt och på visst sätt utnött sig genom Öfversättningar för Theatern” (Hammarsköld). Översättandet var dock inte något Nordforss själv ville framhålla. Då han lät trycka pjäsöversättningar var det antingen anonymt eller med olika, egenartade pseudonymer: Pehr L. Ekman, Axel Bergh Zach:son, Elis Arosén, Jonas Lundberg med flera - till skillnad från samtida teateröversättare som kunde både stå namngivna och skriva stolta förord.

Som översättare specialiserade Nordforss sig på musikteater. År 1800 blev han ledamot av Musikaliska akademien, och i nekrologen beröms han särskilt för ”det utomordentligt skickliga apterandet af orden efter musiken”. Av de 63 teatertexter av Nordforss som upptas i en verkförteckning (av Hennel) är 46 översättningar med någon form av sånginslag: operor, opera-comiquer, komedier och skådespel med sång. Mest populära var de franska kompositörerna Nicolas Dalayrac, Étienne Nicolas Méhul och Nicolò Isouard. Att Nordforss lade vikt vid textens sångbarhet kan studeras i exempelvis en aria från Dalayrac–Marsolliers komedi De begge arrestanterne (1801). I refrängen, som varieras i en rad repriser, ligger de högsta tonerna på frasen que de peines och så en liten drill på ”-mens” i momens hereux. Där placerar Nordforss öppna vokaler i orden ”år af qval” och den lättdrillade vokalen ”ö” i ”ögonblick”.

Ah! ah! jeunes filles qu’on marie,

que votre sort est affreux,

que de peines dans la vie 

pour quelques momens hereux,

que de peines dans la vie

pour quelques momens hereux! 

 

Ah! ah! unga flickor som bli gifta,

Grufligt är ert ödes skick;

År af qval ert lif förgifta,

Nöjet har blott ögonblick.

År af qval ert lif förgifta,

Nöjet har blott ögonblick. 

I fråga om översättningsstrategi verkar Nordforss ofta ta hänsyn till både genre och publiksmak. I komiska pjäser finns inslag av försvenskning. I Isouard–Hoffmanns fars De löjliga mötena (1814) möter vi tobakshandlaren Snusemark på sin lantgård nära Stockholm och de löjliga drängarna Hurtig och Blundström. Det sägs att pjäsens kärleksduett ”gnolades från Ystad till Haparanda” (Nordensvan). Men ett mer lyriskt verk som Isouard–Etiennes Cendrillon (1811), en version av Askungen-sagan som blev en av teaterns största succéer, fick behålla både den italienska spelplatsen och alla franska personnamn. Till en sjömanspojke i Gaveaux–Pigault-Lebruns komedi Den lille matrosen (1799) skrev Nordforss repliker på talspråk:

Mais de quel côté tourner. Pas le sou, et… voilà une maison; entrons-y. Pourquoi pas? Je conterai mon aventure, on m’offrira, j’accepterai, et je rendrai…quand je pourrai. (Il apperçoit la tonnelle.) Une table mise! Le débris d’un déjeûner! Déjeûnons provisoirement, nous nous expliquerons après. (Il se met à table.) Du jambon? bon cela…Du pain frais? à merveille. Du vin goûtons d’abord le vin. (Il boit.)

 

Men hvart ska jag vända mej? inte ett runstycke … inte en … men se der ett hus; jag går in der; hvarför inte? Jag berättar mina äfventyr, man bjuder mej något, jag tar emot, och jag betalar … när jag kan. Blir varse löfsaln. Ett dukadt bord! qvarlefvor af en god frukost; i det fallet äter man sej mätt först, och gör sin berättelse sedan. Sätter sig vid bordet. Skinka! en skön skinka! och färskt bröd! hvad d’ä godt! … vin! först måste jag smaka på vinet. Dricker.

Men gällde det ett operalibretto kunde han skriva passande högstämt. Här ur igenkänningsscenen som är höjdpunkten i Sacchini–Guillard opera Oedip i Aten (1800):

O doux moment! ô jour prospère!

Mon fils enfin m’est donc rendu!

Oui, le vrai bonheur, sur la terre,

Est dans la paix de la vertu!

 

Så är min son mig återlämnad vorden

Ack! Jag försant inte dess famn mig ser

Ja den sanna saligheten på jorden

är i en frid som dygden ger

Nordforss fick inte göra Kungliga Operans första Mozartöversättning Trollflöjten (1812 med svensk text av Herman Anders Kullberg), men däremot gjorde han den andra: Don Juan (1813). Operaöversättningsforskaren Tråvén har där hittat manipuleringar i moraliserande riktning: Don Juans flammor drömmer om äktenskap, och Leporello uttalar sig fördömande om sin herres agerande. Att operan slutar med att Don Juan får sitt straff i helvetet kan dock skyllas på att översättningen inte gjordes från DaPontes italienska original utan från en tysk bearbetning.

Som ett utslag av Nordforss ansvar för teatern som kunglig institution får man kanske räkna ett grovt censurerande ingrepp. Den franska pjäsen Jean Calas hade redan 1794 översatts av Didric Gabriel Björn (men verkar inte ha spelats). Den bygger på ett autentiskt rättsfall i det katolska Toulouse i Frankrike, där en protestantisk borgare oskyldig avrättades – en rättsskandal som fick Voltaire att författa en stridsskrift. I Nordforss version är sista scenen helt omskriven, så att en tidigare statistroll plötsligt stiger fram och tar på sig skulden för det brott Calas anklagats för. Tvärtemot den historiska verkligheten går alltså Calas fri och får avsluta pjäsen med en monarkistisk hyllning: ”Och du, min Kung, hur vördad, hur älskad, hur lycklig måste ej din regering vara, då du låter rättrådighet, upplysning, samvetsfrihet och menniskokärlek herska med dig på thronen”. Pjäsen gavs dock i bara fem föreställningar 1817.

Sin känsla för både publiksmak och statsintresset uppvisade Nordforss i ett par framgångsrika originalverk: farsen Tand-Doktorn, som gavs 79 gånger från år 1800, och pjäsen Föreningen, som i unionsnationell anda skildrade ett norsk-svenskt bondbröllop, författad 1815 av Nordforss och Löwenhielm i samarbete och spelad vid flera högtidstillfällen därefter. Musikpjäsen Torparen, med musik av J.B. Struwe till Nordforss libretto, blev dock ett fiasko år 1803.

Allt missnöje till trots verkar en drivkraft hos Nordforss ändå ha varit en genuin känsla för och kärlek till teatern, så som han upplevt den under Gustav III:s tid. Ett mörkt sinnelag kan säkert, jämte poetisk förmåga, musikalitet och öra för talspråk, vara en tillgång för en översättare av komiska och satiriska stycken. Nordforss ändlösa slit med alla motstridiga viljor och förväntningar på teatern bör ha informerat denna översättning av Cimarosa–Diodatis opera-comique om livet på en teater, Theater-directeuren (1799). I en kuplett måste teaterdirektören fjäska för den nyengagerade primadonnan:

Je commence par les Loges

là je m’épuise en éloges

pour vous gagner les esprits

quand l’ouverture commence

soudain avec diligence

je galope au Paradis! [---] 

soyez tranquille ma chère  

croyez que tout ira bien

et le ne sedoute guère 

que je crains qu’il n’en soit rien. 

 

Först går jag i alla loger,

Gör er öfveralt eloger;

Strax ni allas gunstling är;

När sen ouvertur’n begynnes,

Jag på galleriet synes;

Strax så är det tystnad där. [---]

Var ni nöjd med hvad jag säger;

 Tro at alt skall lyckligt gå.

På parterr’n jag vänner äger;

Ni skall tusen handklapp få.

I sitt privatliv drabbades Nordforss av många sorger. Hans första hustru Hedda (Christina Hedvig Koersner) dog ung 1797. Hans andra äktenskap var olyckligt och slutade med att makarna separerade 1818. Hans ende son Carl begick troligen självmord 1819, 23 år gammal. Under 1820-talet ägnade Nordforss sig åt tidningsskriverier: poesi, recensioner, utrikes nyhetskrönikor med mera. Svenska Akademien tilldelade honom än en gång ett pris för den i dag rätt svårbegripliga avhandlingen Viljan 1822.

Han avled 27 juli 1832. Det var dagen efter att Bellmansbysten hade avtäckts på Djurgården. Fastän sjuklig ville Nordforss – som gammal gustavian – bege sig dit, men föll omkull i en blodstörtning, fördes till värdshuset Blå porten och avled nästa dag.