Carolina Weltzin, 1754–1812
Carolina (senare Carolin) Weltzin, född Rutström den 11 september 1754 i Stockholm, som dotter till kyrkoherden Anders Carl Rutström och Brigitta, född Stiernman. Paret fick även en son. Fadern, som också var psalmförfattare, tillägnade de båda barnen ett par psalmer. Barnen växte upp i familjens hus i Tyskbagarebergen på Östermalm i en ekonomiskt trygg miljö som vilade på faderns fastighetsaffärer och uppdrag som kyrkoman i det politiska livet.
Den religiösa och intellektuella hemmiljön bidrog till de två barnens intresse för språk och litteratur. Carolina Rutström kom tidigt att lära sig tyska, franska och engelska; likaså brodern Carl Birger, som fick möjligheten att studera vid Uppsala universitet. Han blev bland annat riksantikvarie och i vissa kretsar känd som poet med några spridda poem i periodiska tidskrifter. Han var översättare av två verk: Schillers mest kända pjäs Die Räuber, utgiven under titeln Röfvarbandet (1799), överhuvudtaget bland de första titlarna av Schiller på svenska och därtill det första dramat. Hans rimmade översättning av Ovidius behandling av Faethonmyten, Öfversättning av Fabeln om Phaëton, trycktes 1803. I Svenska Akademien intog han stol 15 år 1812.
Carolina Rutström gifte sig med assessorn vid Generalassistancekontoret (en föregångare till Pantbanken), Christan Peter Weltzin. Paret fick tre barn och bosatte sig på Södermalm och skaffade sig sommarbostaden Sågtorp vid Duvnäsviken. Carolina Weltzin blev en respekterad personlighet som höll sitt hem öppet för andra författare och konstnärer, så också efter att hon blivit änka 1787. Hon var drivande i sällskapet Nytta och nöje, ett slags efterföljare till det vid det laget insomnade sällskapet Utile dulci. Sällskapet fortlevde i ett par decennier efter Weltzins bortgång den 8 juli 1812.
Carolina Weltzin stod sin bror mycket nära och tillsammans stiftade de bekantskap med kända litterära personligheter och odlade vänskap med bland andra Anna Maria Lenngren, Carl Gustaf af Leopold och Frans Michael Franzén. Weltzin blev tillägnad minst två dikter, den ena av Leopold, den andra av Carl Michael Bellman: ”Afton-qväde. Dediceradt till fru assessorskan Weltzin”. Weltzin hade två år tidigare tillägnat Bellman en egen dikt: ”Impromptu af ett Vittert Fruntimmer till en af Våra Svenska Skalder”, tryckt 4/8 1789 i Dagligt Allehanda.
Weltzin tillhör de viktigaste svenska kokboksförfattarna från äldre tider: Cajsa Warg, Anna Maria Rückerschöld och Margaretha Nylander – men är bland dessa den kanske minst kända. Weltzin lät sig inspireras av Rückerschöld och Warg men lade tyngdpunkt vid matkunskap och gastronomi snarare än vid rena hushållningsanvisningar. Populärast blev hennes Ny kokbok (1804), som därefter utkom i flera upplagor, och Anwisning till tarfwelig matredning (1805). Hon blev också den första att författa en bok uteslutande om användningen av potatis i matlagning: Anwisning till potäters mångfaldiga begagnande (1802).
För sina samtida var Weltzin inte heller obekant för sin litterära verksamhet, särskilt sina översättningar. Bland äldre tiders kokboksförfattare har hon utmärkt sig för att vara öppen för den kontinentala matlagningen och hennes egna gastronomiska verk byggde till viss del på gods från utlandet. Hon tog särskilt intryck av utländska recept och sökte anpassa dem efter svensk smaksättning och kryddning. Denna öppenhet gestaltade sig även på så sätt att hon översatte gastronomiska verk från engelska och tyska till svenska. År 1805 utgavs hennes översättning av E. Hughes Afhandling om sättet att brygga dricka, öl och porter och därefter Christian Gottlob Weinligs Handbok wid bränwinsbränning och destillering (1808). Att hon därtill själv sammanställde och lånade från utländska källor blev tydligt i Daglig hjelpreda i köket, eller Anwisning till en tarflig matredning för hwarje dag i året (1808), som uppges vara en översättning från tyska av okänd författare ”med förändringar af C. Weltzin”.
Carolina Weltzin översatte från de språk hon lärt sig som ung: tyska, franska och engelska, och i något fall även danska. Utöver de gastronomiska verken inriktade hon sig huvudsakligen på vad som framstår som nöjsam läsning för den borgerliga publik som också var hennes gelikar. Det rör sig om ett par reseskildringar, Känslofull resa i Sweiz (1802) av Christian Hwass, Resehändelser (1803) av Garlieb Helwig Merkel, och framförallt trebandsverket Samling af korta resebeskrifningar (1803-1806), med valda reseberättelser av åtskilliga såväl kända som anonyma författare från olika länder. Här hämtar Weltzin etnografiska och geografiska skildringar med naturinslag från den norska landsbygden, de franska Alperna eller Frankrikes sydliga provinser, till Donau och Wien eller italienska kulturstäder som Florens eller Verona, eller till Spaniens huvudstad.
Den geografiska spridningen för berättelserna är avgränsad till Europas västra delar från norr till söder, med undantag för en berättelse från ”en del av Ryssland”. Därmed skiljer sig denna Samling något både från samtida framstående reseskildringar av svenskar, vilka även kunde söka sig längre söderut och långt bortom Europas gränser, och från samtida ”reseöversättningar”, som Samuel Ödmanns, vilka till stor del beskriver vidsträckta kontinenter som Asien och Afrika. Syftet med Weltzins Samling tycks i första hand vara utforskandet av en inte alltför avlägsen värld, som inte heller är så främmande vare sig för den svenska läsarens fantasi eller dennes kulturella tillhörighet. De allra flesta av reseberättelserna undandrar sig dessutom ett högre naturvetenskapligt anspråk och fokuserar snarare på folkliv och kulturhistoriska återgivningar.
Weltzin tycks själv ha svarat för urvalet i denna reseantologi, liksom till Läsning till nöje och tidsfördrif (1806), med översättningar av anekdoter om olika länders seder och bruk, och i samlingsverket med historisk inriktning, Samling af smärre historiska afhandlingar (1804). Även ett feministiskt tankegods återfinns hos Weltzin i ett par översättningar. År 1802 utkom Gustafs förvillelser av den tyska författaren och kvinnosakskämpen Caroline Auguste Fischer Venturini, i samtiden känd för att i sina verk ha ifrågasatt kvinnans invanda roll och skildrat alternativa livsvägar för kvinnor bortom äktenskapet. Senare utkom även Bref om fruntimmers uppfostran (1811) av den likaså tyska författaren och pedagogen Caroline Rudolphi, som i upplysningstidens anda förespråkade likaberättigad tillgång bildning för kvinnor. Med tanke på Weltzins egna bildningsgång torde man kunna sluta sig till att hon även här initierade översättningarna; den senare trycktes också ”på eget förlag”.
Weltzin hade uppenbarligen en god känsla för vilken typ av litteratur som var omtyckt av den vittra publiken, högst antagligen för att hon själv tillhörde den. Men som en bildad och framsynt person med kulturellt inflytande såg hon även till att med sina översättningar vidga läsekretsens perspektiv både geografiskt och intellektuellt.