Christian Lovén, 1835–1904
Otto Christian Lovén föddes i Stockholm den 12 mars 1835. Fadern var ämbetsmannen och politikern Lars Johan Lovén, modern var född Carolina Dorothea Ekström. Efter att ha gått grundskolan på Klara läroverk tog Lovén studenten i Uppsala 1852. I samma stad avlade han mediko-filosofiska examen 1854. Med stöd av Anders Retzius blev Lovén 1856, vid 21 års ålder, tillförordnad adjunkt i anatomi och fysiologi på Karolinska institutet. Retzius såg Lovén som en av sina mest begåvade lärjungar och de två blev mycket nära vänner. Lovén utexaminerades till läkare 1861. Två år senare disputerade han vid Lunds universitet med en avhandling om benvävnadens utveckling. Avhandlingen öppnade dörrarna för en senare karriär vid Karolinska institutet. År 1874 utnämndes Lovén till professor där i den nyinrättade disciplinen fysiologi.
Lovén hyste tidigt ett intresse för biologi eller vad som på den tiden kallades naturalhistoria. Vid sidan av medicinstudierna gjorde han egenhändiga undersökningar av växt- och djurriket. Blott 18 år gammal hade han följt med Robert Fristedt på dennes botaniska exkursion till Härjedalen, och under överinseende av sin fars kusin, zoologen Sven Lovén, hade han studerat anatomin hos ryggradslösa djur. Vid ett flertal tillfällen fick Lovén i egenskap av skeppsläkare möjlighet att undersöka flora och fauna på så avlägsna platser som Egypten, Sydamerika och Västindien. Christian Lovén var en praktiskt lagd naturforskare. Själv uppgav han att det var en ovilja mot stillasittande arbete som fick honom att välja en bana inom medicinen och naturforskningen. Några av hans viktigaste arbeten, som uppvisandet av lymfvägarna i magsäckens slemhinna och undersökningarna över lungornas vitala medelställning, bar den experimentella fysiologins omisskännliga prägel.
Återkommande hälsoproblem satte 1886 en gång för alla stopp för Lovéns akademiska karriär. Han lämnade Karolinska institutet för en tillvaro som ständig sekreterare i Lantbruksakademin. Ungefär vid samma tid började den liberalt lagde Lovén att engagera sig politiskt. Han valdes in i riksdagens andra kammare 1890. År 1893 föll han ur men blev åter invald 1896. Med sin hustru Johanna, född von Julin, fick Christian Lovén fyra barn.
Lovéns verksamhet som forskare sammanföll med öppningen av två vetenskapsfält som på ett genomgripande sätt påverkade det sena 1800-talets medicinska tankevärld: utvecklingsläran och den experimentella fysiologin, kontroversiell eftersom den förknippades med experiment på levande djur och en långtgående materialistisk syn på de biologiska livsfunktionerna. Fysiologen Lovén kom tidigt att propagera för utvecklingsläran i föreläsningar och populärvetenskapliga artiklar. Han var en uppskattad föreläsare som trots en omvittnat svag röst hade förmågan att fängsla sina åhörare.
Till Lovéns många meriter hörde också de översättningar han gjorde av biologisk och medicinsk facklitteratur. Det är värt att notera att fysiologen Lovén inte översatte någon av de tyska fysiologer som utövade ett så stort inflytande på den senare svenska 1800-talsmedicinen utan två engelsmän, Thomas Henry Huxley och Michael Foster.
I Huxleys fall torde Lovéns övertygade darwinism ha påverkat valet av litteratur. Som bekant gjorde sig Huxley ett namn som Darwins viktigaste talesman och var den som på allvar lanserade idén att människan och apan har en gemensam anfader. Nu var det emellertid inte Huxleys mest omstridda studie, Evidence as to Man’s Place in Nature (1863), som Lovén översatte utan den mer diskreta Lessons in Elementary Physiology (1866), som på svenska fick titeln Människokroppens byggnad och förrättningar med undertiteln Grunddragen af menniskans fysiologi. Översättningen utkom 1871 – mitt uppe i den första lanseringen av Darwin på svenska − i den populärvetenskapliga serien Naturvetenskapliga läseböcker. Lovén lät den svenska utgåvan inledas med ett utdrag ur Huxleys förord till den andra engelska upplagan, i vilket denne underströk vikten av att komplettera det bokliga studiet med praktiska undersökningar av anatomin hos våra vanligaste husdjur. Lovéns efterträdare på Karolinska institutet, Robert Tigerstedt, kallade översättningen ”mönstergill” och i en spalt i Aftonbladet prisades utgivningen för dess ”gedigna och underhållande” kvaliteter. För översättningen belönades Lovén 1872 med det Letterstedska priset för översättningar.
Fyra år senare, 1876, förelåg Lovéns översättning av den brittiske fysiologen Michael Fosters Fysiologi som på engelska utkommit bara föregående år. I likhet med Huxleyöversättningen ingick Fysiologi i en naturvetenskaplig bokserie, Naturvetenskapernas första grunder, under redaktörskap av Axel Key, Gustaf Retzius och P.T. Cleve. I förordet framgick det att redaktörerna hade den engelska bokserien Science primers som förebild. Syftet med serien var att på ett överskådligt sätt förmedla naturvetenskapliga insikter till den läsande allmänheten. Lovén själv underströk att han hade bemödat sig om att följa det engelska originalet ”så troget som möjligt”.
I likhet med en del andra introduktörer av betydelsefulla naturvetenskapliga idéer vid denna tid hade Lovén som översättare en kort verklista. De översättande naturvetenskapsmännen stod ofta bara för en eller ett par översättningar inom sitt eget fackområde; översättandet var ett utskott på deras vetenskapliga verksamhet, inte en huvudsyssla. Christian Lovéns gärning som översättare hade dock tydligt folkbildande motiv. Att översätta Huxleys och Fosters populärvetenskapliga böcker till svenska var ett snabbare sätt att sprida de nya biologiska och medicinska kunskaperna i samhället än att själv författa liknande introduktioner. Om Lovéns professionella karriär speglade den tilltagande specialiseringen av naturvetenskaperna – nya discipliner, nya metoder, nya facktidskrifter – kan hans två översättningar ses som ett prov på hans vittfamnande samhällsengagemang.
Christian Lovén avled den 25 juni 1904.